”Predators”

1987 slogs en österrikisk kroppsbyggare mot en rymdvarelse med rasta­flätor i Guatemalas djungel. Många tyckte att ”Predator” var löjlig. Jag tycker att det är Arnold Schwarzeneggers största stund näst efter de två förs­ta ”Terminator”-filmerna.

Uppföljaren ”Predator 2”, där samma rymdvarelser attackerade Los Angeles, var inget vidare och sedan kom de två olycksaliga ”Alien vs Predator”-filmerna där de slogs mot monstren som brukar jaga ­Sigourney Weaver. Taffliga effekter och lökigt manus gjorde att fansen krävde nedläggning eller reboot, nystart, av de två filmserierna. Det blev förstås det senare. Snart kommer Ridley Scotts prequel till sin första ”Alien”-film, och innan dess kan vi se denna uppföljare till ”Predator” vars manus ogiltig­förklarar alla tidigare ”Predator”-filmer förutom Arnolds.

Meningen är att plural-s:et i ”Predators” ska föra tankarna till James Camerons ”Aliens”, en av film­historiens mäktigaste uppföljare. Men trots en massiv vapenarsenal, kaskader av blod och utmärkta skådespelare som Adrien Brody (här något mer deffad än i ”Pianisten”) lyckas den inte överträffa originalet.

Brody spelar kommandosoldaten Royce som dumpas på en mystisk planet tillsammans med en mexikansk torped, en rysk spetsnazjägare, en yakuzamedlem, en seriemördare, en läkare, en gerillakrigare från Sierra Leone och en kvinnlig israelisk militär. En efter en slaktas de av predatorerna, vars favoritsysselsättning är att dräpa och flå folk från andra planeter. Trots att de är utrustade med avancerad teknologi tycks jakten vara det enda syftet med deras kultur. Mitt i massakern citeras Hemingway: ”Ingenting går upp mot jakten på människor och den som har jagat beväpnade män tillräckligt länge och gillat det, bryr sig inte om någonting annat.”

Storyn skiljer sig minimalt från den första filmen. Med tanke på att producenten Robert Rodriguez skrev ett utkast redan 1994 borde han ha hunnit fila mer på manuset. Han borde också ha regisserat själv i stället för att överlåta jobbet till den mindre rutinerade Nimród Antal. Men trots lite väl många klichéer fun­gerar mixen av djungel­skräck och testosterondrypande action. Samurajsvärdsduellen mot den dreadlockade rymd­besten är till och med magnifik.