För länge sedan, i ett avlägset magiskt kungarike, plockas en modig vit gatupojke upp av den persiske kejsaren och blir (vid sidan av kejsarens mörka söner) prins. Vitingen växer upp och blir till den vackre, tappre Dastan (Jake Gyllenhaal). Om det inte var för alla galna araber som rör sig i Dastans värld skulle framtiden se riktigt ljus ut. Araberna intrigerar och mördar och tänker bara på sig själva. De kastar knivar och för krig för ingenting och vore Dastan lite smart skulle han ha nackat hela gänget redan i de första scenerna. De ovänliga är lätta att identifiera: Ju mer kajal araben bär, desto ondare är han. När sedan hela kungariket och därtill världen hotar att rämna på grund av alla mörka araber är det blåögde Dastan som räddar dagen.

”Prince of Persia – the sands of time” är svulstigt ökenäventyr med magnifika bilder och bra action. Sade jag att det finns mörka araber i filmen också? Stjärnproducenten Jerry Bruckheimer har inte sparat på effekter eller klippning och Gyllenhaal har spenderat det senaste året på gym och blivit en stilig biff. Därtill kan han leverera de torftiga repliker han fått med finfin övertygelse. Och med tanke på ”Prince of Persias” riktigt förutsägbara handling är det skådespeleriet som är behållningen. Alfred Molina gör en ljuvlig strutsentreprenör (mörk). Gísli Örn Garðarsson är en ryslig lönnmördare (otroligt mörk). I sin helhet är ” Prince of Persia” en välgjord sommarmatiné och för dem som spelat ­dataspelet som filmen bygger på är den säkert en riktig topprulle.

Men för mig är filmen svårare att svälja. Jag tänker hela tiden på den avlidne kulturteoretikern Edward Said. Jag vill ta Dastans gyllene spade och gräva upp honom med. Be honom kapa Jerry Bruckheimers juvelprydda, flygande matta och ge honom en föreläsning i orientalism. Han behöver några örfilar också.