Den svenska distributionen av den japanske mästeranimatören Miyazakes filmer förblir ett stort mysterium. Men när de väl dyker upp på biograferna är det en speciell filmhändelse. Aktuella ”Prinsessan Mononoke” gjordes 1997, alltså före genombrottsfilmen ”Spirited away” (2001) men efter till exempel ”Kikis expressbud” och ”Min granne Totoro”. Alla är de filmer som är varje förälders dröm. De är små konstverk med en tydlig, personlig signatur som innefattar både komplexa rollfigurer och en tankerik undertext som tycks trigga de barn som fastnar för Miyazake på olika sätt beroende på ålder.

I centrum denna gång står en ung byhjälte, Ashitaka, som räddar sina grannar från att attackeras av en märklig och gigantisk vildsvinsdemon. Under kampen blir han smittad av något gift som formar svarta tecken längs hans arm, det vill säga en signal om att han är drabbad av samma förbannelse som fått demonen att bli den han var.

I sitt sökande efter någonting som kan hjälpa honom att häva förbannelsen hamnar han mitt i en strid mellan gudlösa människor och skogens gudar som anförs av en flicka som fostrats av vargar, prinsessan Mononoke. Liksom i flera andra Miyazake-filmer ställs natur och kultur mot varandra, den gång som ett episkt krig mellan gruvägare som vill utnyttja skogens och jordens rikedomar och de väsen som lever av naturens kraft. Det är ovanligt mycket action, heta strider, hetsiga jakter och rasande starka känslor för att vara Miyazakae, men berättelsen är samtidigt laddad med den grundläggande filosofi som genomsyrar allt han gör: en i god mening romantisk-nostalgisk känsla för den livgivande symbiosen mellan människan och naturen.