Mitt i den mest framtidsoptimistiska 3D-yran slår Disney till med en riktigt gammaldags tecknad film, så gammaldags att den faktiskt är gjord i traditionell ”handgjord” teknik – i stil med animationsjättens älskade klassiker som ”Snövit och de sju dvärgarna”, ”Askungen”, ”Skönheten och odjuret”, ”Pocahontas” med flera. Det låter pysslat och ålderdomligt, som mamelucker och pampuscher typ, för en ung generation uppfödd på datoranimerade effekter på högsta volym. Men inför den älskvärda och underfundiga ”Prinsessan och grodan” måste nog den mest teknikförhärdade unge kapitulera. Den är inte bara läckert gjort med jazziga linjer, färgskimrande scenerier och ljuvliga musikalnummer – ”Prinsessan och grodan” är dessutom fullständigt modern ur ett könsperspektiv. Disney har i och för sig nästan alltid spunnit sina sagor kring handlingskraftiga unga kvinnor med goda ledaregenskaper och järnvilja. Men den vackra servitrisen Tiana slår sina tecknade systrar med råge. Hon är uppväxt med sin fars drömmar om en egen restaurang. Som vuxen sparar hon ingen möda för att göra hans dröm till sin. När den musikälskande slackerprinsen Naveen kommer till stan, hamnar i klorna på en elak voodoodoktor och blir förvandlad till en groda råkar Tiana också illa ut på kuppen.
Tillsammans drar det omaka paret ut i träsken tillsammans med en trumpetälskade alligator och en piffig eldfluga för att finna botemedel hos en voodooprästinna vid namn Mama Odie.
Att den här sagan utspelar sig i ett drömskt och mardi gras-festligt New Orleans under jazzens guldålder tycks förmodligen självklart. Att det är just den orkanhärjade staden som utgör spelplats skapar ett lite melankoliskt skimmer. Att Disney valt att förlägga sin första film präglad av afroamerikanska rollfigurer sedan ”Song of the south” från 1946 just där är säkert inte heller någon slump med tanke på att det var dess svarta befolkning som stod i fokus efter ”Katrina”. En söt och underhållande saga som har en intressant historisk-
politisk kontext dessutom. Det är bara att tacka.