Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Filmrecensioner

”Prometheus”

I rymden kan fortfarande ingen höra dig skrika. Med ”Prometheus” snickrar Ridley Scott vidare på mytologin från sin berömda science fiction-klassiker ”Alien” och lyckas bryta ny mark, tycker Fredrik Strage.
Filmrecension
4

Titel: ”Prometheus”

Kategori: Rymdaction

Regi: Ridley Scott.

Medverkande: Noomi Rapace, Michael Fassbender, Charlize Theron m fl.

Längd: 2 tim 9 min, 15 år.

 

Nej, ”Prometheus” är inte det monumentala mästerverk som den virala pr-kampanjen har antytt. Men Ridley Scott lyckas ändå samla de lösa trådarna i sin klassiker ”Alien” och sy ihop dem till något både blodisande och fascinerande.

”Prometheus” bygger vidare på den mest förhäxande scenen i rymdskräckisen från 1979: astronauterna som undersöker ett sedan länge övergivet rymdskepp på en främmande planet. Den enorma farkostens väggar påminner om revben och på kommandobryggan hittar de en skelettliknande varelse. Ombord ligger massor av ägg – ur vilka spindelliknande befruktare kravlar, på jakt efter levande kroppar där de placerar foster.

Varken ”Alien” eller dess tre uppföljare (fem om man räknar de larviga ”Alien vs predator”-filmerna) berättar vem varelsen på det mystiska skeppet var – och vart den var på väg med sin dödliga last. På kommentarspåret till jubileumsutgåvan av ”Alien” från 1999 säger Ridley Scott att han betraktade farkosten som ett slagskepp utrustat med ”biomekaniska attackvapen”. Han nämnde också att han gärna skulle berätta historien om varelsen i en ny Alienfilm.

Resultatet är ”Prometheus”, en prequel som utspelar sig 29 år före ”Alien”. Filmen börjar med att forskare hittar samma stjärnkarta under arkeologiska utgrävningar i vitt skilda delar av världen. Den tycks vara bevis på att människan i förhistorisk tid fick besök av en utomjordisk intelligens. Doktor Elizabeth Shaw (Noomi Rapace) övertygar ett multinationellt företag att finansiera en expedition för att besöka denna okända livsform. Hon hoppas kunna bevisa Guds existens. Med på resan följer hennes darwinistiske pojkvän och en besättning med typiska Alienkaraktärer: en lika prydlig som bedräglig android (Fassbender), en iskall företagsrepresentant (Theron), en rökande hårding till kapten och ett par gnälliga underhuggare som mest pratar pengar.

Även om ”Prometheus” påminner om Alienfilmerna lyckas den bryta ny mark. Här finns visserligen ingenting lika chockerande som när det penisliknande monstret med rakbladständer slår sig ut genom en bröstkorg i originalet. Men sökandet efter mänsklighetens ursprung gör historien mer intressant än om besättningen bara hade jagats av slemmiga krabater med dubbla tanduppsättningar. Intrigen för tankarna både till Kubricks ”2001”, där en svart monolit lär apmänniskorna att använda redskap, och Mary Shelleys vetenskaplig-hybris-klassiker ”Frankenstein”, som hade undertiteln ”den moderne Prometheus”.

Skeppet som Dr Shaw reser med är döpt efter den grekiske titan som stal elden från gudarna och som straff kedjades fast vid en klippa där en örn hackade sönder hans lever. Det kan tyckas märkligt att namnge en vetenskaplig farkost efter någon som fick lida helvetets kval för sin vetgirighet (lite som om ett flygbolag skulle kalla sig Ikaros Airlines).

”Varför skapade ni mig?” frågar androiden i en nyckelscen. ”För att vi kunde”, svarar en av människorna. ”Tänk vad besvikna ni skulle bli om den som skapade er svarade likadant på den frågan”, replikerar den syntetiska mannen. Oron över att Gud kanske inte bryr sig höjer ”Prometheus” över vanliga skräckfilmer.

Att Dr Shaw inte är en kopia av Ripley, Sigourney Weavers hårda actionhjältinna i de gamla filmerna, gör också storyn intressant. Hon bär ett kors runt halsen och hoppas tappert att människan ska vara resultatet av intelligent design. Noomi Rapace ser till att hennes entusiasm i början av filmen smittar av sig lika mycket som paniken mot slutet (när besättningen möter en varelse som varken är vår himmelske fader eller någon vänlig ET).

Den som förväntar sig horder av alienmonster blir besviken. Men de gamla varelserna är mer ikoniska än skrämmande 2012. I stället satsar Ridley Scott på bakteriologisk fasa. Och en brutalt dystopisk atmosfär som gör filmen till den bästa i serien sedan James Camerons explosiva ”Aliens”. Jag saknar dock de gamla monstrens fortplantingsmetod där både kvinnor och män blev penetrerade och befruktade. Graviditetsskräcken återkommer i ”Prometheus” – i en briljant kirurgiscen – men utan den queera dimensionen.

Mot slutet haltar logiken i berättelsen. Filmen räddas av sin majestätiska scenografi (som hyllar konstnären HR Gigers vaginaliknande arkitektur i originalet), sina rysliga splattereffekter och frågorna om livets ursprung som Ridley Scott inte glömmer trots att blodet sprutar.