Genren är både begränsad och rätt genomtröskad vid det här laget: Fängelsefilmen, och särskilt den Råa Realistiska Fängelsefilmen. Ni vet, man blir gruppvåldtagen av fyra flåbusar i duschen redan den första kvällen, ”hörru, kan du vara så gullig att plocka upp tvålen där”, man blir gruppvåldtagen av fyra plitar den andra kvällen. Tacken blir 37 dagar i isoleringen.
Rune kommer med en tvåårsdom till det nerslitna fängelset i Horsens på Jylland efter något slags knivuppgörelse. Han klarar sig lyckligtvis undan den obligatoriska tvåloperan – annars är mottagandet fullständigt överdjävligt. De flesta av oss hade redan efter ett dygn bönat och bett om att bli få bli avrättad i stället. Sadismen har trängt in i varenda por i varenda intagen.
Så långt är klichéerna, som är många, inte alltid så pjåkiga – men som sagt, rätt tråkiga. Ett modernt fängelse ser tydligen ut på detta sätt, världen över. Gängbildningar, rasism, våld, mord, narkotika. Inte någon liten känsla av solidaritet mellan fångar? Någon liten medkänsla över huvud taget? Någon liten hjälp till en stackars krake som inte kan ta hand om sig? Nej. Finns det ett helvete på jorden så ligger det i Horsens.
Den svenska fängelsefilmen är som bekant lite mer ”Vägen ut” och ”Släpp fångarne loss”, så det är inte riktigt åt vårt håll som danska regiparet Lindholm och Noer har letat inspiration. De är mer inlåsta i den amerikanska traditionen.
Filmens inledning, när Rune anländer till Horsens 1800-talskåk, är stark och hotfull och obehaglig. Inte minst accentueras detta av Alexander Marthins fantastiska digitala ljudvägg – ja, den är enastående. Det är som om en bisvärm följde Rune in i fängelsehålan (och en håla är det), bisvärmen sitter kanske rent av inne i Rune? Det är det bästa jag hört på länge.
Det är konsekvent genomfört, på ett inte så tokigt manus, och mycket stiligt spelat – även om just ordet stil känns aningen malplacerat i sammanhanget. Johan Philip Asbæk som den allt mer iskalle Rune, och Roland Møller som översadisten Muraren är bara toppen på ett ensemblespel som är riktigt skönt att titta på. Många små till synes oansenliga scener är de bästa, som när Runes mormor kommer på besök, ett kort, stumt men vackert möte.