Filmrecensioner

”Rättegången. Amsalem vs Amsalem”

Ur filmen ”Rättegången. Amsalem vs Amsalem”.
Ur filmen ”Rättegången. Amsalem vs Amsalem”. Foto: Folkets bio

Mörk skilsmässa på hebreiska. Det moderna Israel har nästan samma religiösa regler som under det ottomanska rikets tid. En skilsmässa kan vara en svår affär för troende. Eva af Geijerstam ser ett minimalistiskt men starkt kammarspel.

Drama
4

”Rättegången. Amsalem vs Amsalem”
Regi, manus: Ronit Elkabetz och Shlomi Elkabetz
I rollerna: Ronit Elkabetz, Menashe Noy, Simon Abkarian, Sasson Gabay, Eli Gorstein m fl.
Längd: 1 tim, 55 min (från 15 år).

Rummet är litet och kalt. Två enkla bord. Vid det ena Viviane Amsalem och hennes advokat. Bakom det andra hennes make Elisha sedan många år, då och då biträdd av en rabbi.

Efter att ha levt åtskilda i flera år vill Viviane nu ha skilsmässa. Endast maken kan godkänna den. Han vägrar.

Bakom ett upphöjt skrank tre rabbiner, som genom vittnesförhör och övertalning vill förmå henne att inse sin plats som god judisk hustru, återvända hem och avstå från sin skilsmässobegäran.

Ett stilla knappande från en protokollförare bakom datorn.

Skilsmässa på hebreiska är ingen enkel affär för de troende. Först förra året stiftade Israel en lag som möjliggör borgerlig vigsel.

Annars är det rabbinatet och de religiösa reglerna som gäller, i stort sett desamma som under det ottomanska riket. Har en kvinna en gång sagt ”ja” avstår hon i samma andetag från rätten att skiljas om hon så önskar.

Om hur plågsamt och förödmjukande det är för en kvinna vittnar ”Rättegången”.

Skildringen av Viviane Amsalems fem år långa kamp för att förmå sin man att bevilja henne skilsmässa är ett minimalistiskt kammarspel, där varje utväxlad blick, varje variation i det kvävande rummet, varje insinuant fråga laddas med spänning. Otrohet? Varför vill hon skiljas, är inte Elisha en alldeles utmärkt god man? Har han kanske slagit henne? Sjunger han inte vackrast av alla i synagogan? Varför har hon setts gå på kafé med en man medan rättegången pågår?

Det är inte tråkigt en sekund, även om man helst skulle vilja slippa ut ur det där rummet och ta Viviane med sig för att aldrig återvända.

Obönhörligt leds tankarna mot allmängiltiga frågor om kärleken och kärlekens villkor och behov, långt bortom denna patriarkala, fundamentalistiska och stundtals absurt komiska praktik.

Tiden är en minst lika väsentlig aktör, som de inkallade vittnena, ömsom frispråkiga, ömsom undanglidande eller hemfallna åt skvaller och vilja att vara till lags, alltid avslöjande miniporträtt.

Ibland uteblir helt enkelt Elisha. Viviane och hennes advokat Carmel får vända tillbaka från det ­påvra väntrummet utan att ha uträttat sitt ärende. Fem veckor senare. Två månader senare. Tre månader senare. Ett år senare.

Ronit Elkabetz spelar Viviane Amsalem, stolt och stramt behärskad. Hon vet att varje utbrott kan riskera hela processen. Endast genom valet av skor kan man ana sig till hennes känslomässiga dagsform. Någon enstaka gång brister det för henne med explosionsartad och befriande effekt på åskådaren.

Ronit Elkabetz har också skrivit och regisserat filmen tillsammans med sin bror Shlomi.

Man behöver aldrig betvivla att skilsmässor kan vara lika smärtsamma som nödvändiga. På svenska som i Karin Ekbergs dokumentär ”Att skiljas”. På farsi som i Asghar Farhadis ”Nader och Simin” eller i Kim Longinottos dokumentär ”Divorce Iranian Style”. Eller på hebreiska, som här.

Ronit Elkabetz är född 1964 och

Ronit Elkabetz är född 1964 och har arbetat som skådespelare och regissör i både Israel och Frankrike, bland annat har hon spelat i Amos Gitais filmer och mot Catherine Deneuve i ”La fille de RER”.

Hon regidebuterade 2004 tillsammans med sin bror Shlomi Elkabetz med den självbiografiska ”To take a wife”.

Hon kommer till den kommande filmfestivalen i Cannes som juryordförande i Kritikerveckan.