Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Filmrecensioner

Recension av Bond-filmen ”Spectre” med Daniel Craig

”Spectre” är en känslomässig fullträff som på ett smart och stilsäkert sätt knyter ihop de lösa trådarna från alla fyra filmerna med Daniel Craig, tycker Helena Lindblad.

Action
5

”Spectre”

Regi: Sam Mendes

Manus: John Logan, Neal Purvis m fl. I rollerna: Daniel Craig, Christoph Waltz, Léa Seydoux, Naomie Harris, Ben Whishaw m fl. Längd: 2 tim 28 min (från 11 år)

Den 24:e Bond-filmen kickstartar med explosiv energi på de Dödas dag i den karnevaliska dödskultens Mecka, Mexiko.

Ett premiärdatum så nära Allhelgonahelgen är naturligtvis ingen slump. Dödens makt och minnets kraft är centrala element i ”Spectre”, den fjärde filmen där Daniel Craig åter iklär sig agent 007:s mördande välsittande kostymer .

”Spectre” visar sig även ligga i takt med tiden på ett betydligt mer engagerande sätt än att tajma skräckmaskerader och kyrkogårdsmelankoli. Den brittiska spionorganisationen MI6 ställs denna gång inför sin största utmaning: interkontinental massövervakning helt likgiltig för demokratiskt tjafs. Ett moderniseringsprojekt som för evigt ska förpassa den antikverade underrättelseorganisationen, med dess dyrbara hemliga agenter i drottningen tjänst, till historiens skräphög. Eller?

Den briljanta manusgruppen, med John Logan i spetsen, är helt klart team Edward Snowden. De lånar med friskt humör av den amerikanske visselblåsarens epokgörande avslöjanden om NSA för att spinna en intrig som är den minst fåniga hittills i Bonds historia.

Visst får man en hel del tramsiga premisser på köpet när Bondfigurens mest arketypiska fiendeorganisation återigen gör entré. Det är den kriminella organisationen Spectre (står för Special Executive for Counter-intelligence, Terrorism, Revenge and Extortion) som har sina tentakler över allt. Ett välkänt koncept för gamla Bond-älskare, och innebär förstås allt ont man kan tänka sig: droger, trafficking, världsherravälde...

”Spectre”, näst bäst efter ”Casino Royale” av Craig-filmerna hittills, illustrerar elegant Levi's gamla jeansslogan ”quality never goes out of style”. Här finns kvalitetskänsla utifrån och in. Den nederländsk-svenske stjärnfotografen Hoyte van Hoytema har signerat såväl hisnande actionscener som fantastiska filmiska vykort från exotiska turistmål. Mexico Citys gamla stadskärna vibrerar av dödsmärkt festivitas. Den eviga staden Rom lyser i mättade rödockrafärger, Tanger skimrar mytiskt av solvarmt guldgula strålar, de österrikiska alperna har väl aldrig sett så vassa och jungfruligt snövita ut och flygbilderna av London utstrålar en mäktig känsla av att man befinner sig i världens absoluta maktcentrum.

Skådespelarmässigt är ”Spectre” extra allt. Christoph Waltz gör dramats ärkeskurk med en manisk glimt i ögonen och hotfullt strumplös i toffelliknande loafers. Årets mesta Bondbrud, franska Léa Seydoux (”Blå är den varmaste färgen”) lyckas inte bara gjuta ny girlpower i en sliten rollfigurskliché. Kemin mellan henne och Daniel Craig gör ”Spectre” till Bondsvitens mest sexiga och passionerade film på länge. Och då tar hon knappt ens av sig kappan.

Läs också: Daniel Craig: ”Jag är en människa med stor käft”

Andrew Scott (den diaboliske Moriarty i tv-serien ”Sherlock”) spelar James Bond nya skumma boss med en underton av megalomant vansinne. Alla fans av Ben Whishaws mysnördigt rufsiga teknikgeni Q får sitt lystmäte. Han har en större och är mer humoristisk roll än tidigare.

Men framför allt gör ”Spectre” något som få genuina genrefilmer i dag lyckas med: den får oss att hålla andan i andlösa actionscener men också känna oss smarta. Visst, allt är inte nyskapande. Särskilt de mest erfarna Bond-fansen lär känna igen sig, här finns flera spänningsmoment som med glimten i ögat är återvunna från ett antal av de gamla filmerna.

Men kombinationen av halsbrytande spänning och en dramaturgi som så intelligent knyter ihop trådarna från de tre senaste Bond- filmerna, är imponerande. Inte för inte heter Bonds nya kärlek Madeleine Swann, en höglitterär blinkning till Marcel Prousts klassiska romansvit om minne och melankoli, ”På spaning efter den tid som flytt”.

I ”Spectre” tvingas James Bond inte bara konfronteras med sitt förflutna utan även möta sig själv. Den magnifika slutscenen i de fysiska källarruinerna av hans yrkesliv formas till en fascinerande djupdykning i den ärrade yrkesmördarens undermedvetna.

När man lägger ihop de fyra senaste Bond-filmerna framträder för första gången i filmsvitens historia en större dramatisk båge som kretsar tätt intill Bonds känsloliv. Om det här skulle bli Daniel Craigs sista Bondfilm, så har filmskaparna med ”Spectre” gett honom den mest värdiga och romantiska sorti man kan tänka sig.

Fakta. Se mer

Tre gamla Bond-filmer där terrorganisationen Spectre förekommer:

”Dr No” (1962)

”Thunderball” (1965)

”Never say never again” (1983)