”Scener ur ett ­kändisskap”

Genom att spela in en fejkad dokumentär om Linus Wahlgrens försök att bli Dramatenskådespelare vill Christopher Panov och Christian Eklöw belysa något som de kallar ”föraktet mot folkligheten”. Existerar det föraktet verkligen i ett land vars kulturliv styrs av en rabiat folklighetskult, där allt som inte är familjevänligt avfärdas som ”svårt”, där regeringen ger kronprinsessan en platt-tv i stället för ett konstverk i trettioårspresent, där kulturjournalister tvingas skriva spaltmeter om Melodifestivalen för att inte uppfattas som elitister, där till och med Dramaten arrangerar popkonserter? ”Att avsky folkligheten är att avsky sig själv”, skrev Marcus Birro i Expressen i onsdags – efter att ha blivit hjärntvättad på Skansen.

”Scener ur ett kändisskap” är en komedi för alla som tyckte att Gert Fylking var rolig när han ropade ”äntligen” efter att Svenska Akademien tillkännagett årets litteraturpristagare. Det är en skrattfest för alla som anser att den fisförnäma kultureliten borde spänna av lite och bänka sig framför ”Mongolpiparen” eller ”Göta kanal 2. ­Kanalkampen” – för att nämna två av Linus Wahlgrens filmer. Hans brist på närvaro, tajmning och karisma är den främsta anledningen till att den här satiren inte fungerar.

Panow och Eklöw inbillar sig förmodligen att de har skapat en svensk version av tv-serien ”Extras”, en studie i kändisskap och statushunger, men den dokumentära känslan saboteras av att inte en enda scen känns verklig – samt av att man fyllt soundtracket med indiepop.

Linus Wahlgren bestämmer sig för att bli djupsinnig genom att läsa Shakespeare, gå på konstutställningar och prova viner.

Han ledsagas av Jonas Malmsjö, vars demoniska tolkning av sig själv räddar delar av filmen. Han är en finkulturell fascist i svart polotröja och beige manchesterkavaj, som mobbar privatteateranställda och ger Linus huvudrollen i den socialrealistiska pjäsen ”Emil i Hallonbergen”. Att se andra Dramatenstjärnor spela vidriga versioner av sig själva – ungefär som Ben Stiller i ”Extras” – är också ganska kul. Örjan Rahmberg, Elin Klinga och Jonas Karlsson framstår som djupt osympatiska personer.

Men som satir över den så kal­lade finkulturen är ”Scener ur ett kändisskap” alldeles för platt. Den som vill se en skojig och plågsam dissektion av kulturvärlden bör i stället välja fjolårets dokumentär ”Tidemans straffsparkar”, där journalisten Henrik Tideman blottade sin hybris och bitterhet.