Fenomenet har som bekant alltid funnits: att åldrande stjärnor spelar kommentarer till sig själva. Ibland mer eller mindre ofrivilligt, och med mer eller mindre lyckade resultat.
Gloria Swansons patetiskt tragiska resning i ”Sunset Boulevard” är förstås klassisk, likaså den skräckblandade surrealismen hos Bette Davis och Joan Crawford i ”Whatever happened to Baby Jane”.
Eller ta för den delen Clint Eastwoods melankoliskt ironiska agent i 90-talets ”I skottlinjen” och det enbart fåniga, som nyligen actionmenageriet – Sylvester Stallone, Jet Li, Dolph Lundgren – i ”The expendables”.
Men sällan har väl en så stor och illuster skara skådespelare känt sig kallade till en sådan usel soppa som i ”Red”.
Att Bruce Willis ställer upp är i och för sig inte helt fel eller ens förvånande. I hans fall har självironin närmast blivit en egen genre. Jämför till exempel med ”Die Hard 4.0”.
Och att Richard Dreyfuss och den evigt och godmodigt leende 90-plussaren Ernest Borgnine, från klassiker som ”Härifrån till evigheten” och ”Tolv fördömda män”, viftar förbi är ett par klara bonuspoäng.
Men Morgan Freeman? Brian Cox? John Malkovich? För att inte tala om Helen Mirren som agent med kulspruta? I don’t think so.
Nu ska man inte förakta ett fett lönekuvert och måhända även lusten att få spela formidabelt fruntimmer och samtidigt mot förväntade mönster. Men det man här bevittnar är en makalös devalvering inte bara av ett väl inarbetat varumärke med stjärnglans utan även vanlig hederlig skådespelarintegritet.
Nå. Filmens upplägg är det enklast möjliga: Bruce Willis är en pensionerad CIA-agent som organisationen insett är farlig eftersom han sitter inne med information om känsliga operationer. Han är kort sagt kodad som ”Retired: extremely dangerous” – därav filmens titel – och ska därför tas av daga.
Det ger honom naturligtvis anledning att putsa av sina färdigheter och dessutom skramla fram ett antal gamla kolleger, en del från vilohem, åter andra från kalla krigets dagar. Och därefter styr projektet raka vägen nedåt mot en oundviklig kraschlandning.
Problemet är bara att kraschen pågår och pågår och pågår, och att där inte finns en enda förmildrande omständighet att klamra sig fast vid bland vrakspillrorna.
Filmens uselhet, och det på alla plan, vore nästan komisk om den inte vore så sorglig.
Som sagt, not their finest hour.