"Ringarnas herre: Slaget om Midgård II"

Att spel som bygger på storfilmer kommer till varenda plattform är så gott som standard, men att just detta "Sagan om ringen"-spel överförs till Xbox 360 är ändå värt att höja ett ögonbryn för. Det är helt enkelt fortfarande extremt ont om realtidsstrategi till konsolerna, så ont om dem att det går att påstå att de inte finns i fungerande form.

Nåja, "Command and conquer: Red alert" var ganska bra till Playstation. Men det var många år och ännu fler RTS-misslyckanden sedan. Och se på Sauron, det funkar!

Naturligtvis är detaljstyrandet svårare med Xbox-kontrollen än med den beprövade RTS-kombinationen tangentbord och mus. Konsolvarianten kräver dubbelklick och frekvent användning av kontrollens båda avtryckare i lätt fingerknäckande kombinationer. Att dela upp sina styrkor i mindre enheter och angripa i kniptångsformationer är så pass krångligt och tidsödande att det är lika bra att köra rakt på i stället och acceptera lite större förluster.

Finliret kan tas när man redan drabbat samman med fienden i stället, eftersom det gäller att spara tid. Hastigheten är nämligen klart imponerande och utmanande, trots att det är väldigt gott om figurer på skärmen samtidigt. Visst börjar det hacka vid en total inzoomning på ett jätteslagfält, men det gör vartenda modernt RTS på en pc som är äldre än två dagar också, så det kan inte hållas emot Xbox 360varianten.

Det ursprungliga pc-spelet fick några vänliga ord från kollegan Thente i mars i år. Samma beröm är konsolversionen värd, EA har dragit nytta av sin licens för även Tolkiens böcker och inte bara filmatiseringarna och flörtar med oss boknördar genom att ge stora roller till de favoriter som regissör Jackson brutalt strök ur handlingen. Alvkrigaren Glorfindel har fått ta tillbaka sin hjälteroll och flummige Tom Bombadill kan framkallas för att ge de ondas arméer på nöten, lika godmodig och till synes pårökt som någonsin.

Handlingen i kampanjlägena utspelar sig nämligen under kriget om ringen, men uppe i norr där alverna och dvärgarna kämpar mot trupperna från Dol Guldur, tornet som självaste Sauron brukade gömma sig i innan han blev stark nog att återvända till Mordor. Vi vet väldigt lite från böckerna om vad som egentligen hände i den delen av Midgård under tiden, så det är en utmärkt idé att fylla i luckorna i stället för att köra samma delar som tjatats igenom gång på gång ännu ett varv.
De mest kända figurerna tittar ändå förbi, vilket känns ganska ologiskt och onödigt, de borde ha annat för sig samtidigt.

Balansen är betydligt bättre än i det första spelet, där det nästan var onödigt att bygga upp en armé, de urstarka hjältefigurerna kunde klara av flera banor utan mycket till hjälp. De lite mer okända hjältarna här behöver sina trupper, annars kommer fienden att käka upp dem. Förvisso blir det aningen mer opersonligt, men strategin är åter­igen viktig, vilket spelar större roll. Den goda och den onda sidan känns dessutom skönt välbalanserade mot varandra. Det går visserligen åt några hundra orcher för att kämpa mot ett dussin alvkrigare, men man får rejäl mängdrabatt på orcher så det jämnar ut sig. Och vem har väl inte velat spela ringvålnad och sätta de självgoda hjältarna på plats en gång för alla?

Riktigt lika bra som på pc är inte spelet fortfarande, lite finlir fattas och det är lätt att tappa bort sig bland de ovana kontrollerna mitt i en hård batalj och därmed förlora allt. Men det är åtminstone bevisat en gång för alla att det går att göra ett bra strategispel även till konsoler.