Upptakten är en ingående och detaljerad skildring av hur ett lik förskönas och restaureras inför begravningen. Vid båren en grymtande Rutger Hauer som obehaglig och formalindoftande begravningsentreprenör i flottigt hår och långa naglar och Colin O’Donoghue som hans mörkt blickande son.
Där vill man inte stanna. Så inte heller sonen, som flyr till ett prästseminarium och efter avslutade studier övertalas att besegra sin vacklande tro med en kurs i exorcism i Vatikanen.
”Ritualen” börjar med vaga löften om en samtida utveckling av William Friedkins gamla ”Exorcisten” (1973) som har kommit att bli modellen för alla filmer – och de är många – om denna den katolska kyrkans egen besynnerliga beteendeterapi.
Den tillåter sig faktiskt att vädra synpunkten att psykiatri vore på sin plats i stället för böner och krucifix i vården av de drabbade, som vrider sig i fysiska konvulsioner, klöser och krafsar med händerna samt talar med hesa röster. Och den anstränger sig att åtminstone antyda att plågorna uppstått efter högst verkliga, traumatiska övergrepp i stället för att vara djävulen själv på smittsamt ondskefull erövring.
Men duon i centrum är alltså densamma: en ung blivande präst med vacklande tro och en veteran i branschens djävulsutdrivning.
Och återigen huvudsakligen en ung flicka som ”besatt”. Rosaria (Marta Gastini) är gravid efter sin fars våldtäkt. Den katolska tron gör åtminstone i den här filmen offret till syndare, och helt tydligt också missfall (läs abort) till djävulens verk.
Anthony Hopkins gör sin rutinerade plikt som Fader Lucas i ett porträtt som gång på gång betonar ett slags munter och vardaglig saklighet i sessionerna med Rosaria. Han tar ett samtal på mobilen. Han säger med direkt adress ”Exorcisten” att det inte handlar om ”snurrande huvuden och grön ärtsoppa”.
Men bra nära, visar det sig.
Mikael Håfström gör med ”Ritualen” sin fjärde film på amerikansk botten. Han ska inte skyllas för att filmen släpper taget om sitt grundläggande tema tro och vetande.
Av genretvång och manus tvingas den smalna av och drivs igenom en rad verkningslösa skräckklichéer till ett dånande crescendo.
Den sista kvarten – om inte förr – tvingas man definitivt låta hoppet fara om ”Ritualen” som förnyande i någon som helst mening.