Det är onekligen både originellt och vågat att göra en film med titeln ”Robin Hood” – och som i ungefär tre minuter, av sammanlagt 140, handlar om just Robin Hood. Ni vet, Sherwood, sheriffen, trikåer, bakhåll och skatteåterbäringen.
Resten av filmen handlar om bågskytten och korsfararen Robin Longstride, länge på väg hem, innan han blir Robin Hood. Som dessutom under en stor del av filmen uppträder under namnet Robert Loxley.
Jag stöder till fullo ambitionen att politisera Robin Hood-myten, komplicera den historiskt och vända upp och ner på alltför etablerade filmmyter. Vem skulle han vara i dag? Och hur skulle han ha tagits emot? Hur kan man se på honom ur ett modernare perspektiv? Myt och verklighet har ju alltid kolliderat förträffligt i filmen.
Så sent som i förrgår använde jag den klassiska Robin-frasen när jag lekte med min sexåring: ”Ta från de rika, ge till de fattiga”.
Robin som anarchosyndikalist? Eller vänstersosse.
Så långt (och det är inte särskilt långt) törs inte Ridley Scott gå i sin vilja att modernisera. Det blir bara en lite annan vinkel på en saga vi alla känner till, och blir besvikna på. Det blir Robin Hood – the prequel.
Robin Hood är givetvis möjlig i de flesta genrer, det är väldokumenterat i filmhistorien, men jag tror definitivt att man måste välja. 72-årige Ridley Scott har, trots allt, valt sin ungdoms hjälte.
Russell Crowes Robin är givetvis en extraordinär soldat, stark som två oxar, en bågskytt som träffar en nyckelpiga på 200 meters avstånd (en nyckelpiga som rör sig i hög hastighet, givetvis), ibland tyngd av traumatiska barndomsupplevelser, i nästa sekund en gamäng full av upptåg som trycker ur sig oneliners i parti och minut. Han kan både ta ton och kröka till med polarna.
Cate Blanchett gör sin lady Marion i en kavat Katharine Hepburn-tappning. Käck, vass, tuff. Bara lite klen, ibland – så skönt att falla i Robins utsträckta armar vid dessa tillfällen. Ridley Scott vill inte bli för politiskt inkorrekt, dock. När det blåser upp till strid kan lady Marion både sätta av i full stridsmundering och svinga ett svärd. Och hon sköter gården helt ensam också. Både fe och fruntimmer.
Jag tror historien fått mer liv i en betydligt svartare version, en som alltså bara antyds i Robins besvärliga barndom. Det visar sig så småningom att hans pappa inte bara varit en enkel hantverkare, han var även en politisk visionär, en radikal. Och detta förstår vi nu har förts i arv. Robin har det i generna.
Men vilka offer kräver den idealismen? Kan man offra en liten pojke till exempel?
Jag skulle till och med ha föredragit en Robin som innerst inne var självupptagen och sniken. Ta från de rika och ge lite grand till de fattiga. Ridley Scott lägger inte till särskilt mycket till Robinbilden.
Rikard Lejonhjärta (Danny Huston) blir kvar i Frankrike, kung John (den onde, den fege) tar över tronen. Rent historiskt är det ett riktigt mischmasch, man drar ifrån och lägger till med en lätthet som ter sig rätt meningslös.
Historien har man ju ofta ett hyggligt hum om – de personliga karaktärerna och de psykologiska drivkrafterna vet man så gott som inget om, manuset hade kanske behövt ett annat fokus. Vi kan däremot vara säkra på att filmens räknenissar föredrar Ridleys poppigare version än min mer freudianska.
Scenografin är filmens bästa detalj. Och så Max von Sydow, 80 år, som sir Walter Loxley. Som alla äldre människor får han numera mest beröm för att han är just gammal, men han har, och har alltid haft, en särdeles förmåga att hitta mellanrummet mellan det lite sköra och det absolut solida. Han gör det nu också. Och så har han i sin ägo den där underbara rösten, som han också nästan alltid inkorporerar i sina karaktärer. Man blir genomlycklig av att både se och höra honom.