Jag har alltid haft lite svårt för Ingela Olsson. Ni vet kanske inte ens vem hon är, trots att ni sett henne hundra gånger. Ungefär som jag. Jag har sett henne många gånger, i många roller och i skilda sammanhang. Hon har aldrig varit riktigt bra på den där stora vita duken.
Jo, hon är bra, rent objektivt, man vet det, så fort hon öppnar munnen – på film, och i tv, har det ibland blivit för tydligt. Hon har alltid gått omkring och lirat lite teater. Har jag tyckt.
Det är sådant som händer i livet – extremt orättvist om man är skådespelare, och springer på en uppnäst östgötakritiker. Som tur var finns det många andra som vet att uppskatta henne bättre.
Ingela Olsson är bitvis helt fantastisk i den här filmen. Utan Ingela Olsson hade katastrofen lurat bakom hörnet.
”Så olika”, Helena Bergströms andra film som regissör, är en av de ojämnaste filmer jag sett på ett par årtionden. Den pendlar mellan pajjigt pekoral och en riktigt bra, rolig och vass samtidshistoria, och inte bara som helhet – underbara scener, med underbar dialog, och underbart spel, avlöses av rätt usel buskis, dialog som läses innantill, högt, klart och tydligt, ”menande blickar” som kameran ligger still på, när den egentligen borde stängts av och packats ihop.
Allvarligt talat: Hur många skådespelare, över huvud taget, globalt sett, kan leverera ett ansikte, under komplett tystnad – och ge oss en ”menande” blick?
Jag tror att jag sett kanske tre sådana, under hela mitt filmliv.
Helena Bergström tror benhårt på sina skådespelare, och det gör hon till hälften helt rätt i, de får leva ut, får luft under vingarna – tyvärr har lite för många tittat bort när de singlat ner från hög höjd och kraschlandat i nästa scen. Det gränsar till det obegripliga.
Ingela Olsson är självklar, självlysande, rolig, närvarande, intressant – briljant! Och bäst. I några scener är hon inte komplett värdelös, men åtminstone obegripligt frånvarande. Helena Bergströms film hade inte varit en film utan Ingela Olsson. Nu har jag backat hela vägen till Ödeshög, gjort avbön, bett om ursäkt. Ingela Olssons problem är kanske ändå mest branschens: Kulturen bärs upp och konsumeras av kvinnor i medelåldern – i stort sett görs det bara filmer om unga män och unga kvinnor i tonåren.
”Så olika” är en rätt tafatt historia med systrarna Lotta och Sanna i centrum. Lotta (Ingela Olsson) är finansborgarråd i Stockholm, Sanna (Anna Ulrika Ericsson) är någon slags hipp tv-producent, de möter parallellt kärleken, sent i livet – utfallet är inte helt lyckat, problem uppstår. Helena Bergström försöker göra ett slags hipp brittisk, romantisk, förväxlingskomedi; någon gång lurar hon skjortan av oss, ofta ser vi på nio mils avstånd vad som skall hända, vad som skall sägas, och hur de ser ut när de säger det.
Man kan nog säga, utan problem, att det är en ovanligt politiskt korrekt historia – här finns kämpande ensamstående mammor, kämpande ensamstående kvinnor, kvinnor i karriären, i politiken, kvinnor vid spisen, enastående kärlek som aldrig rostar, kärlek som rostas, vidbränns och kasseras. Homosexualitet är också helt naturligt! Den finns runt omkring oss – och det är fint. Lite kärlek finns till alla och envar.
Jag skall inte säga att de skriver oss på näsan, eftersom det politiskt korrekta är så obeskrivligt uppenbart, men den här ambitionen att vara till lags, publikvänlig och beredd till att tillfredsställa alla, samtidigt, hela tiden, blir till en gigantisk ryggsäck. Helena Bergström skall göra en film som intresserar henne, skit helt enkelt i publiken nästa gång. Jag tror att hon kan själv. Jag tror att hon är en regissör.
Det finns flera än Ingela Olsson: Anna Ulrika Ericsson är, som vi säger i dessa tider, svinbra – ibland är hon långt under sin kapacitet. Jag tror att hon har extremt bra tajming för komedi, ibland syns det till och med. Rolf Lassgård har några ovanligt bra ögonblick (när han inte tillåts spela solo), Philip Zandén likaså – han är rolig, lite snett underifrån. En intelligent skådespelare.
Dag Malmberg gör en pytteliten roll som Lottas ex-man. Jag tycker han är en av Sveriges bästa skådespelare, på vilken yta han än får. Lite mycket göteborgare ibland, men alltid på plats. Kan nästan göra vilken typ som helst. Honom vill jag gärna se spela solo.