Kusligt könskrig. Fridell skildrar ungdomsvärlden utan schabloner..
Med våldsam hetta kastar sig Daniel Fridell ut i temat våldtäkt, sexualisering och könsrollernas - för att inte säga könskrigets - strupgrepp på många tonåringar i dagens svenska verklighet. Det brinner och bultar i hans "Säg att du älskar mig". Det kolliderar mellan unga kvinnor och unga män. Mellan ensamstående invandrade mödrar och deras bångstyriga och oerhört vilsna döttrar och söner. Mellan den stenhårt skräckladdade kampen för grupptillhörighet och den sårbara viljan till kärlek och vänskap. Mellan att tiga om övergrepp för att inte råka ännu värre ut och omvärldens bristande förmåga att bryta sönder det kärlekslösa regelverket.
Ibland är kollisionerna så våldsamma att de hotar att stjälpa hela filmen över ända. I synnerhet som Fridell arbetar med en lång rad amatörer i de krävande rollerna och man i sina ögonblick önskat större psykologisk fördjupning i rollerna som förelagts dem - särskilt när summeringen närmar sig.
Men den heta och expressiva viljan gör att man överser med varje hotande ögonblick av att filmen är på väg att tappa balansen.
Jag har alltid varit mycket svag för just Daniel Fridells mörkt expressiva förmåga och hans sinne för att gräva fram unga skådespelare som ger hans berättelser en betydligt starkare puls och trovärdighet än om något av våra kända ansikten spelat rollerna.
Det är naturligtvis en risk han tar, men en risk man är tacksam för i dagens svenska film, som så många gånger både vill och vågar betydligt mindre än "Säg att du älskar mig".
Så kommer det sig att Haddy Jallow, som spelar huvudrollen som Fatou, har allt av pendlingen mellan den sexuella provokationen som skydd och den skyddslösa längtan till ömhet och kärleksfullhet.
Det är en anmärkningsvärd prestation, som kanske inte har sin fulla motsvarighet på riktigt alla händer i ensemblen. Men, och det är viktigare: Daniel Fridell undviker alla lindrande schabloner. Här finns verkligen några riktigt obehagliga ungdomar, i någon mening naturligtvis också offer, men utan att Fridell förlägger skulden någon annanstans. Och här finns en uppsättning av vuxna - en klok kurator, ett par hårt slående mödrar i sin hjälplöshet, omedvetna lärare - som vill väl men mäktar mindre. (Eller det enda vuxna undantaget som vill illa: våldtäktsmännens advokat.)
Bättre än så kan Daniel Fridell faktiskt inte säga det: Det är allvar nu, och fred i könskriget måste vara ungdomarnas eget verk.