Två år efter att ha sluppit ut ur Nordkoreas tortyrkamrar är CIA-agenten Evelyn Salt tillbaka på jobbet. Tillvaron är fridfull. Hon tänker dra sig tillbaka från fältarbetet, och ska just till att fira bröllopsdagen med mannen som kampanjade för att få henne fri.
Det är enda gången toppspionen Salts omdöme något ses svikta. Alla biobesökare vet att människor med högriskyrken inte ska tala drömmande om pension och nära förestående bröllopsdagar. Mycket riktigt: när Evelyn rest sig från arbetsplatsen där hon i smyg nätsurfat till en kurs i servettvikning – varför inte lika gärna hänga en skylt med SPARKA MIG runt halsen? – blir hon hejdad just som hon är på väg ut genom dörren. Hon blir kallad att förhöra en nyss avhoppad rysk agent.
Det är ett rutinuppdrag. Men utfrågningen slutar med att hon själv, CIA-veteranen, blir utpekad som dubbelagent för Ryssland. Hon flyr, och med kollegorna Liev Schreiber och Chiwetel Ejiofor vilt skjutande efter henne sätter hon kurs mot New York.
Efter vad som sagts ska dubbelagent Salt där döda den besökande ryske presidenten. Det tycks faktiskt som om Jolie, som på vägen mejar ner horder av CIA-agenter, har spelat dubbelt.
”Salt” är ett försök att få till en ny ”The Bourne Identity” (2002). Inspirationen syns inte minst i Angela Jolies rörelsemönster. Med Bourne-filmerna föddes en ny agentfilmskonvention: om du bara rör dig snabbt framåt med stel blick kan du göra vad som helst utan att någon märker det.
Jolie är en fanatisk utövare av tekniken. I behov av maskering stegar hon vid ett tillfälle stint stirrande förbi ett gatuställ med pälsmössor. Hon sträcker ut en arm, rycker en huvudbonad, och fortsätter utan att slå av på takten. Inte ett ögonkast åt sidan för att se om affärsföreståndaren möjligen tittar åt det hållet: korrekt utövad ”Bourne-gång” gör en osynlig.
Man kan möjligen vilja fråga om det inte varit mindre risk att bli uppmärksammad om hon bara köpt luvan. Å andra sidan vill man ju inte utlösa det tredje världskrig som här anas som ett hot: det är snabbt tydligt att även om Salt klarar att bli skjuten, hoppa ned från motorvägsramper, och kasta sig av tåg i farten, bör hon inte utsättas för några frågor om logik.
Australiensaren Phillip Noyce, som ändå är rätt bra på spänningsfilm, regisserar som Salt agerar och hoppas att om han bara kör på ska ingen hejda honom och fråga vad som egentligen pågår.
Det är sant att han håller trycket uppe. Angelina Jolie står inte still många sekunder, och kan man låta bli att bry sig om något annat än tempo kan ”Salt” kanske vara ett acceptabelt sätt att slå ihjäl etthundra minuter.
Men inte ens då blir det nog särskilt spännande, som det faktiskt är i de lika orimliga men betydligt mer slipade ”Bourne”-filmerna. Det är inte svårt att få biopubliken att acceptera en egentligen övermänsklig agent: det svåra är att få oss att tro att något är en utmaning för henne.
Här misslyckas ”Salt” där Bournefilmerna lyckas. För att agent Salt ska klara sig bereder Noyce och manusförfattarena hennes väg tills hon kunnat genomföra uppdraget åkandes Segway.
Secret Service har visserligen stationerat prickskyttar på taken utanför kyrkan där både ryske och amerikanske presidenten ska övervaka en begravning, men gissa vad? De har mer eller mindre glömt att det finns TUNNLAR under kyrkan!
Salt känner till dem. Det förstår vi när hon studerar en ritning rubricerad ”TUNNEL MAP”.
Väl där nere i gångarna har hon stor hjälp av att samtliga agenter rekryterats från den från många filmer kända väktarfirman Vi Tittar Aldrig Bakom Hörn AB.
Den varghotade lilla grisen som byggde sitt hus av tegel i ”Tre små grisar” (1933) uppvisade mer avancerat säkerhetstänkande än det Secret Service som slår kullerbyttor runt presidenten i ”Salt”.
Då blir det inte så spännande. Fungerar ”Salt” som någonting så är det som en sorts slapstick med rätt att döda.