Två unga människor bär en dubbel börda. De är homosexuella i en utpräglad hederskultur, där begreppen ”skam” och ”heder” är själva fundamentet. Med livet som bokstavlig insats berättar de för sin familj och släkt.
Homofobi är i sig ingen nyhet, inte ens i det liberala, förstående och ursvenskaste av Sverige. I Oscar Hedins nya film ”Sämre än djur” förstår man av Shirins och Mohammads berättelser att priset blir särskilt högt om man som de är uppvuxna i familjer – ”där det är tjejerna som förlorar mannens heder och kvinnan är som plastpåsen där i hörnet”.
Det är ingalunda något som är klassbundet och endast utspelas i något slags utarmat förortsgetto. Mohammad är en malmöitisk intellektuell, som älskar sin irakiska familj. Efter flykt till universitetsstudier i Glasgow återvänder han hem till den prydliga tegelvillan, men tvingas till sist ansöka om skyddad identitet: ”Jag var naiv”, säger han. ”Jag trodde inte min mamma skulle förneka sitt eget barn.”
Men den riktiga rysaren är Shirins pappa, som hellre återvänder till Tunisien efter drygt tjugo år i Sverige än förlorar sin ”heder”. Närmast omedvetet beskriver han de ruggigaste sociala utstötningsmekanismerna. Bara omgivningen inte vetat skulle dottern ha kunnat räddas. Nu är hon död, fastän hon lever, ohyra, missfoster och sämre än djur.
Men bägge barnen överlever alltså, och det är en smula tröst att det inte bara sker genom de bådas kloka motståndskraft utan också med hjälpande händer på vägen. I kväll på bio i Malmö, på söndag första visningen i teve. Missa den inte.