”Sarahs nyckel” visar hur man inte gör när bok blir film, skriver Mårten Blomkvist. Den hemska historien om deportation av judar förmedlar bara banaliteter.
”Jag läste din amazing bok om maten i Toscana”, säger Kristin Scott Thomas, framgångsrik amerikansk journalist, till Aidan Quinn.
”Det är väl den jag har att tacka för mina extra kilon”, säger han, amerikansk gourmet bosatt i Florens, och klappar sig på magen.
Hör man sådan dialog i en film som börjar med judeförföljelser under andra världskriget vet man att man ser en filmad bästsäljare.
Franska ”Sarahs nyckel” (”Elle s’appelait Sarah”) utgår ifrån Vel d’hiv-räden, då Vichyregimen i juli 1942 gick tyskarna till mötes och franska poliser samlade ihop 13 000 judar för vidarebefordran till förintelse i öst. När polisen bultar på familjen Starzynskis dörr låser tioåriga Sarah (Mélusine Mayance) in sin lillebror i en garderob. Sarah förs bort med sina föräldrar, med nyckeln till garderoben fortfarande i handen och förtvivlat funderande på hur hon ska kunna ta sig tillbaka till lägenheten.
Historien om Sarah vävs ihop med berättelsen om Kristin Scott Thomas amerikanska journalist Julia, som i nutid med man och dotter flyttar till Paris för att överta hans farföräldrars gamla våning. Arbetet med en artikel om Vel d’hiv-räden får Scott Thomas att börja fundera över historien bakom lägenheten. Den ligger i stadsdelen Marais. Därifrån hämtades många judar.
I ”Sarahs nyckel” blir ett plus ett mindre än två: den grymma historien om Sarah varvas med berättelsen om Julias vånda så att ingen av dem hinner fördjupas. ”Sarahs nyckel” berättar om en hemsk historisk verklighet men får bara banaliteter sagda.
I filmkunskap kan Gilles Paquet-Brenners filmatisering av Tatiana de Rosnays bok – över 100 veckor på New York Times bästsäljarlista, enligt distributören – användas som ett ovanligt tydligt exempel på hur form kan överskugga innehåll. Alla blir figurer i en struktur mer än i en levande berättelse, alla här har sin funktion.
De unga på Julias redaktion har till uppgift att vara ovetande, både så att hon ska få anledning att snabbt sätta biopubliken in i historien, och så att vi ska få beskärma oss över hur fort historien glöms, vilket understryker att filmen är viktig. Julias dotters uppgift är att börja misstänka att mamma har en älskare så att det går fram hur uppslukad Julia blir av sitt detektivarbete. Fransmän som kastar glåpord efter judiska landsmän är med för att manifestera förekomsten av fransk antisemitism; några fransmän får vekna, för att visa att det fanns hyggliga också.
Det finns inte en scen som är med bara för sin egen doft och färg. I slutet visar sig till och med familjen Starzynskis i inledningen förekommande katt ha en berättarteknisk funktion.
I boken har kanske de Rosnay även kommit åt att ge konstruktionen någon personlig skuggning. När hela bästsäljaren ska in i en film finns inte plats för sådant, historien blir mer rabblad än berättad.