"Scoop"

Att Woody Allen under senare år har hållit sig själv borta från de egna filmerna har säkert flera orsaker. Men en kan vara insikten om att hans säregna skådespelarpersona så att säga redan nått sin specifika vikt och mognad. Att den hittat sin plats i det cineastiska firmamentet och därför inte bör rubbas av sentida tillägg - ens (eller i synnerhet) från upphovsmannens sida.

Klokt har man tyckt och i sitt stilla sinne tänkt på "Melinda och Melinda" från 2004, där ju komikern Will Ferrell hamnade i en ofrivillig Woody Allen-karikatyr, måhända i brist på the real thing. Men felet där var inte hans utan författarens och regissörens, som grovt underskattade sin egen skapelse: det faktum att Woody Allen-figuren med sin specifika fysionomi och nervösa svada svårligen låter sig översättas hur som helst.

Kanske är det därför som Woody Allen i sin senaste film "Scoop" återgått till the real thing och än en gång iklätt sig sin välkända gestalt, här i gestalt av en trollkonstnär från Manhattan (ett slags variant av hans gamla ståupproll) i engelsk exil. Och kanske också för att testa den kemiska antändningspotentialen i att sänka sin judiska framtoning ned i en mix av londonsk aristokrati på lantgods och gardenparties i rosengårdar.

Säkert är det också för frestelsen att snabbt göra en luftig pendang till fjolårets mästerverk "Match point", med liknande ingredienser: en mordhistoria i London, med Scarlett Johansson i huvudrollen. Så är också själva intrigen något av en förevändning. En amerikansk journaliststuderande, Sondra (Johansson), får på obskyra vägar nys om ett scoop: att en välbärgad politiker, tillika den mest eftertraktade ungkarlen i London, kan vara den seriemördare som på senare tid plågat staden. I samma veva träffar Sondra på trollkarlen Sid "Splendini" Waterman, som blir hennes energiske om än motvillige sammansvurne i jakten på sanningen.

Men ack, Woody Allens Waterman, uppenbarligen tänkt som komisk reagent i denna miljö, känns totalt malplacerad. Hans one-liners faller som stenar mot Londons hårda, obevekligt stumma gator: ingen bollar tillbaka, ingen slänger käft som på kvartersdelin i New York. Ekot som hänger kvar blir förfärande stort och tomt.

Som Village Voice träffande har uttryckt det: Woody Allen tycks här "kulturellt vilse", ungefär som en förvirrad turist som försöker läsa kartan upp och ned.

Ja, kan man tillägga, han är dubbelt hemlös. För det vi bevittnar är inte bara en roll i exil utan, för att parafrasera Pirandello, en roll som söker en författare - och en regissörs förtvivlade jakt på sitt alter ego.

Vilket osökt leder till frågan: Hur avveckla sig själv? Hur i rätt tid förmå fasa ut sin privata person från sin offentliga persona? Det är ju en belägenhet som gäller alla med den tvivelaktiga fördelen av att äga flera jag, inte minst cineastiska ikoner som just en Woody Allen - eller för den delen en Ingmar Bergman som plötsligt finner sig stå mitt uppe i ett manus skrivet av någon annan.

Saken är ju den att man inte äger sin persona: det där andra jaget som tenderar att rymma vid första bästa tillfälle och sedan leva ett eget liv, djupt förankrat i lager av tid och, inte minst, andra sinnen - utom räckhåll för upphovsmannen.

Det är denna grymma sanning som man påminns om i "Scoop": du är inte alltid "dig själv", du kan inte stiga ned i samma flod två gånger.