Om man nu har glömt av hur kul det kan vara att ha roligt i en fullsatt biosalong med likasinnade så tror jag detta är den definitiva påminnelsen.

Edgar Wrights ”Scott Pilgrim vs the world” ger oss två timmar av en sådan upplevelse, en enkel, ganska banal grundhistoria om hur en ung man försöker vinna en ung kvinna – och vad det kräver för speciella uppoffringar. Här måste Scott (Michael Cera) först besegra Ramonas (Mary Elisabeth Winsteads) sju före detta pojkvänner – och det är typ sju osedvanligt elaka och brutala hulkar som ser ut att kunna ta kål på de flesta och det mesta.

Scott har, trots sin spenslighet, och sin lite nördiga uppsyn (hans band, som står i centrum, heter ”Sex Bomb-Omb, med medlemmar som Young Neil och Steven Still), dolda talanger i kampsportens abc. Edgar Wright leker friskt med genreöverskridningar, här finns en popkulturell referens till oss alla – inte en enda gång blir det sökt, överbelastat, bara allt smartare och intelligentare och klyftigare. Han leker med formen och färgen, serietidningens smack och smock och poff, liksom rätt ålderstigna video- och tv-spelsreferenser. Här finns en del cineastiska svarta hål att trilla ner i, de undviks med ett fotarbete utöver det vanliga. Hur många har vi inte sett som de senaste åren försökt ta filmen ett steg vidare, kombinera med tv- och dator­spels­världen, och fullständigt gått bort sig i sin ambition att vara och bli ”modern”.

Edgar Wrights balanssinne är utmärkt, för att inte säga perfekt.

Vackert gjort är det också. Fenomenalt fint klippt, och manuset är kvickt som en liten vessla. Split screen, hur många gånger vill man inte dra ner kepsen över ansiktet, ”nej inte en gång till”, här sker det med en nästan övernaturlig naturlighet. Dialogen är kanske bäst av allt, inget amerikanskt gapande efter poänger, det levereras one­liners med ett sakligt lugn som om det handlade om vardagens mest triviala händelser.

Oavbrutet kul.

Och så givetvis en ensemble av unga skådespelare som samtliga har en exceptionell känsla för tajming, jag hittade inte en enda falskt störande skorrande ton.

Med facit i hand undrar man en sak: Hur i fridens namn lyckades man på manusstadiet sälja in detta? Vem vågar satsa sina sista daler på ett så utflippat manus? Vem kunde se just den här filmen framför sig?

Det inger visst hopp. Med andra ord en film för varje svensk producent, varje svensk regissör och varje svensk skådespelare. Vi andra kommer av ren lust att se den både en, två och tre gånger.