När ens redaktör skriver ”tack för att du tar den här filmen” vet man att det förmodligen inte rör sig om ett mästerverk. Inte heller titeln ”Sean Banan – inuti Seanfrika” tyder på att några stora talanger varit inblandade. Man uppnår ingen komisk effekt genom att sätta ihop orden Sean och Afrika till Seanfrika. Det är inte ens en ordvits.

Sean Banan är en pajas för folk som tycker att Ali G är tråkigt intellektuell. I sin långfilmsdebut åker Sean till Afrika för att spela in en musikvideo med Kikki Danielsson. De får hjälp av Johannes Brost i folkdräkt (fast besluten att utplåna all trovärdighet han byggt upp med den kritikerhyllade ”Avalon”). Sean Banan kutar mest runt bland elefanter och getter, kliar sig på pungen och exponerar sina håriga skinkor i ett par stringbadbyxor. Kikki joddlar och äter falukorv.

Jag kommer att tänka på en scen i ”Ghost world” där huvudpersonerna ser ett dansband. ”Det här är så dåligt att det nästan är bra”, säger den ena. ”Det här är så dåligt att det har passerat bra och blivit dåligt igen”, säger den andra.

I Moçambique hittar filmarna åtminstone en del udda miljöer, som en soptipp och en betongruin fylld av medicinmän. Mot slutet dyker Dr Alban upp, omgiven av rök, gogodansare och en macheteviftande dvärg, likt en eurodiscoversion av general Kurtz i ”Apocalypse now”.

Men barnen gillar väl Sean Banan? Nja, ungarna som ser filmen med mig fnissar när Kikki Danielsson knockas av en flygplansvinge. När Sean säger att Kikki blir sur för att det är hennes ”ketchupvecka” stirrar de uttryckslöst på duken.