Utan att veta om det blev den amerikanske artisten Rodriguez synonym med kampen mot apartheid i Sydafrika. DN:s Helena Lindblad ser en makalös och finurlig historia om sökandet efter den mystiska kultfiguren.
Vi är nog ganska många som, ibland inte så lite längtansfullt, berättar sagan om den nätlösa, mobillösa tiden som var vår barndom, ungdom. Det där om hur man läste, spelade sällskapsspel och lekte ute för att det inte fanns något annat att göra. Ville man få information om något så fick man vackert ringa i telefon med lur och snurrskiva eller leta i något pappersarkiv. Sökte man någon som inte var hemma eller på jobbet så fick man inte tag på den personen. Punkt.
Storyn om den begåvade artisten Rodriguez som gick in i anonymitetens radioskugga när hans två första skivor floppade – samtidigt som han, helt ovetande, blev storstjärna i Sydafrika – hör hemma i den sagan. I dag låter det helt otroligt att en artist som skivdebuterat kan vara så svår att finna. Men 1972 var en helt annan tid. Rodriguez första skiva ”Cold facts” hamnade i Sydafrika tack vare en student. Skivan spreds, blev omåttligt populär och för många unga synonym med den begynnande revolutionen och kampen mot apartheid.
Att Sydafrika på den tiden var ett extremkonservativt och slutet samhälle präglat av omvärldens bojkott gjorde sitt till för att bevara Rodriguezkulten som en nationell hemlighet.
Den svenske regissören Malik Bendjelloul är förvisso inte den första som har sökt efter den mytiske sångaren som spåddes att bli den nye Dylan. På nittiotalet lyckades två fanatiska, sydafrikanska Rodriguezfans, som inte accepterade myten om att han begått självmord på scenen, snoka rätt på sin idol. ”These are the days of miracles and wonders” säger en av dem och citerar med bubblande lycka i rösten Paul Simons ”Boy in the bubble”. Ett fint sätt att visa hur viktig Rodriguez var för dem. Det visade sig att han hela tiden fört en anspråkslös existens som grovarbetare i Detroit med undantag för några få försök till comeback.
Bendjelloul å sin sida förvaltar deras jakt och iscensätter den makalösa och fantasieggande historien på ett både medryckande och gripande sätt. Kameran flyger fritt mellan den ruffiga bilstaden Detroit och det soliga Kapstaden, mellan färgstark nutid och gråmelerad dåtid. ”Searching for Sugar man” är dessutom full av små visuella konststycken och finurliga animationer som fyller ut där det saknas arkivmaterial.
I varje bra dokumentär finns det alltid blinda fläckar, vägar som inte utforskas, gåtor som inte får några svar. Det hör till. Vänner och döttrar lägger sina bitar till pusslet, men ”Searching for Sugar man” låter på det stora hela den skygge Rodriguez bevara sina hemligheter. Respekt för det. I en tid när informationen känns lika gränslös som blixtsnabb är det lite härligt att inte behöva få veta allt.
Det räcker att han lågmält säger: ”Thanks for keeping me alive” till sin sydafrikanska publik. Då gråter jag en liten skvätt.
Läs intervjuerna med Malik Bendjelloul och Rodriguez på dn.se/kultur.