Vinterns stora filmtema är utan tvekan dysfunktionella mödrar och deras utsatta barn, som exempelvis brittiska ”Fish tank”, amerikanska ”Precious”, ”Miss Kicki” från Sverige och kommande, norska ”Engelen”. Babak Najafis ”Sebbe” skriver in sig i den dagsaktuella kontexten, men också i en större, etablerad tradition av starka, sparsmakade, socialrealistiska berättelser med patos och engagemang (tänk Ken Loach, Mike Leigh, bröderna Dardenne med flera). ”Sebbe” är också utan tvekan en av de starkaste svenska debuterna på länge. Svart och skoninglös men samtidigt med ett bultande hjärta.
Sebbe är en femtonåring som desperat försöker skapa sig ett livsutrymme men blir hela tiden trängd och invaderad. Hans mamma är känslomässigt söndertrasad. Hennes kärlek är irrationell, villkorad och kan plötsligt vändas i hat. I skolan står mobbarna på kö för att trakassera honom. Klassföreståndaren gör sina försök att nå fram men lyckas inte bryta igenom hans försvar.
Det är tufft, grått, fattigt och för jävligt för Sebbe. Men mest hjärtskärande – som alltid när det gäller barn som far illa – är hans obrottsliga lojalitet med mamman. Trots att hon varken orkar se honom eller älska honom på det sätt som alla barn och ungdomar är värda. Lochs ”Sweet sixten” från 2002 ligger nära till hands.
När sveket blir för stort rämnar dock även Sebbes krampaktiga försök att upprätthålla en normal fasad. Hans destruktivitet blir lika gränslös som mammans. Najafi har iscensatt sin svenska förortstragedi med hög visuell klass. De laddade miljöerna kring vad som ser ut som ett gigantiskt, grusigt vägbygge skapar ångestladdade bilder som övertygande speglar Sebbes känslor av tomhet. Berättandet är drivet och effektivt, tystnaderna är fint utnyttjade. Starkast är ändå det välregisserade samspelet mellan Sebastian Hiort af Ornäs Sebbe och Eva Melanders mamma, en komplex och sårig relation som trots allt rymmer ett frö av äkta kärlek. Ett gnutta hopp.