”Shrek. Nu och för alltid”

Under de nio år vi levt med Shrekfilmerna – detta är den fjärde – har det blivit allt tydligare att det gröna träsk­trollet är en extra large reinkarnation av Fred Flinta.

Hanna-Barberas tv-serie var stenåldern omstöpt till modern vardag. Små solur var armbandsklockor och Fred försökte rymma från gräsklippningen till bowlingbanan.

”Shrek”-filmerna utspelar sig i stället i en sagovärld där alla talar och beter sig som i en familjevänlig amerikansk tv-serie. De citerar filmrepliker och beställer ”Medeltidsmenyn”.

hrek gillar att avsluta en hård dag med att sjunka ner i lerbadet och läppja på en träsktrollsmartini: öga i stället för oliv på tandpetaren.

Shrek är 2000-talets Fred, en snäll nidbild av den moderne me­delklassmannen. Det är lite intressant att Shrek fått åtminstone en antydan till intellektuella anspråk. Han har en och annan snärtig replik på lager, till ­skillnad från Fred som mest morrade, och han kan modern populärkultur. Koll har blivit mycket viktigare sedan Freds storhetstid.

Det har sina sidor. Vitsandet i Shrekfilmerna är så frenetiskt att det blir som om de ber om ursäkt för sig själva.

I ”Nu och för alltid” passerar ­Shrek vid ett tillfälle ett rysligt ruckel. Misären är ett tecken på att något ruskigt hänt med hela sagolandet.

Knappt har vi hunnit uppfatta det förrän vi kommer runt hörnet och får se att någon sitter utanför och spelar ”Duelling banjos” från John Boormans våldsamma ”Den sista färden” (1972). ”Ja, visst är det lite löjligt med sagor och förtrollningar”, säger det musikaliska citatet, ”och för att ingen ska tro att vi inte vet det tar vi och bryter stämningen. Igen. Fniss!”
”Shrek”-filmerna har mycket gott i sig, men vågar inte ge publiken lite andrum mellan skämten. Det blir mekaniskt.

”Shrek. Nu och för alltid” börjar i typisk Shrekstil med träskmonstret som utsläpad och utled familjefar. Han längtar tillbaka till livet som läskigt monster, och sluter ett riktigt dåligt avtal med den onde, trolldomskunnige Bullerskaft.

Denne tar över hela sagolandet, som nu blir häxornas och ondskans kungarike. Den fjärde ”Shrek”-filmen, som sägs vara den sista, drar åt skräckfilm. Det överraskar, och det är faktiskt klös i häxorna.

Men så utmynnar allt i en långdragen, högljudd drabbning, det mål mot vilket man ibland får känslan av att varenda datoranimation bär. Åter infinner sig den känsla av fabriksgjort, av att här tar man inga risker, som är Dreamworks Animations egen förbannelse.