Det är amerikanskt 50-tal, krigstraumats och paranoians 50-tal. Till kompositören Pendereckis insisterande och ödesmättade bordunbas närmar sig en färja fängelseön Shutter Island – eller snarare idén om en ödslig ­fängelseö – placerad utanför Boston. På färjan ett par federala fastlandspoliser. De har kallats till Shutter Island och dess anstalt för mentalt störda tunga brottslingar för att utreda en kvinnlig patients oförklarliga försvinnande.

Det är en massiv och magnifikt olycksbådande inledning på Martin Scorseses filmatisering av Dennis Lehanes intelligent mångskiktade, spännande och obehagliga psykologiska thriller. I ”Shutter Island” (på svenska ”Patient 67”) skildrar Lehane hur det förflutnas erfarenheter glider in i det närvarande och fjättrar människor i förnekelse och överlevandeskuld med fruktansvärda konsekvenser. En destillerad och komplett studie i mänsklig dubbelhet, om man så vill, men också i mentalvårdens ännu inte avslutade övergångs­ålder från lobotomi via medicinering till terapi. Och i förbifarten också det möjliga bruket av mentalsjuka som militärt experimentalfält.

På färjan dinglar handklovarna i taket, på toaletten vrider sig agenten Teddy Daniels i konvulsioner efter en migränattack. Vid relingen väntar kollegan Chuck, och i ett hårdkokt meningsutbyte linjeras deras kommande uppgift och ömsesidiga förhållande upp.

När det blev klart att Martin Scorsese skulle ta sig an Dennis Lehanes roman var det säkert många med mig som drog en lättnadens suck. Den är som gjord för att filmas, men samtidigt ohyggligt svårfilmad. Vem om inte den extremt hantverksskickliga Scorsese skulle kunna göra den rättvisa?

Scorsese löser uppgiften med en djupdykning i sitt personliga cinematek. På tidsfärgen kan ingen klaga: kombinationen av melodram och noir, från Hitchcocks ”Vertigo” till Torneurs ”Out of the past” eller ”Cat people” och tysk expressionism.

Nog kan Scorsese sitt filmarv när han rycker ut till återerövrandet av sanningen i thrillerklichéerna.

Till dem hör en storm som isolerar ön och gör det omöjligt att lämna den, ett elavbrott som öppnar dörrarna till cellerna, en regnpinad kyrkogård, branta klippor med arméer av råttor, ett isolerat fyrtorn där mörksens ingrepp hotar, en övervintrad nazitysk läkare …

Den sistnämnde gestaltas av Max von Sydow, som spelar stråkkvartett på grammofon och förmedlar ”sanningar” om människans inneboende våldsamhet. Då vill jag lova att skrattet ligger närmare än förnyelse av klichén … Och vad om inte en kliché är ändringen från romanens ”av björnar” till ”av vargar” när Teddy Daniels får frågan av denne doktor Naehring om vem som egentligen fostrat honom?

Men det finns mycket gott att säga om ”Shutter Island”: Leonardo DiCaprios insats i rollen som Teddy Daniels exempelvis. Den är ännu ett mer än godkänt mognadsprov, stiligt återhållet och inåtsyftande, så att säga fyllt av finstilta signalsubstanser där en sämre aktör skulle ha tagit till överdrifter.

Och musiken är liksom i inledningen ett genidrag: ingen originalmusik, utan ett betydelse­bärande och suggestivt återbruk av det redan skrivna. Inte bara av Penderecki, utan även av Ligeti, Cage och andra moderna tonsättare. Återigen ett verk av Robbie Robertson.

Men medan berättelsen glider ut och in mellan det förflutna och det närvarande och under blygråa skyar och piskande regn långsamt närmar sig svaret på vad som hänt den försvunna kvinnan och vem som är den gåtfulla patient 67, tvingas man inse att just den här Lehaneromanen nog är omöjlig att göra rättvisa på duken.

Av en intensivt dissociativ och klaustrofobisk roman har helt enkelt blivit en – tyvärr alltför – tydligt vävd och ordinärt associativ filmthriller.