Med repliker som ”Where the smurf are we” ramlar allt rätt tidigt på plats. Det är kanske aningen långt för de mindre barnen att hålla koncentrationen uppe i 103 minuter, men det kompenseras av mycket action, bra dialog, hyggliga 3D-effekter, även om det snart är dags att utveckla tekniken ytterligare – barn förväntar sig mycket mer i framtiden än bara ett par brillor på näsroten.
Här finns ett par hisnande åkningar som kan göra oss aningen åksjuka, men 3D har också blivit väl mycket alibi för att sälja vad som helst. Till barn.
De alltid lika glada och positiva smurfarna lever i den bästa av världar, med bara ett mörkt moln på himlen, den onde trollkarlen Gargamel, alltid på jakt efter smurfar. Av de godaste av alla goda varelser, de blåa smurfarna, kan han nämligen tillverka det ondaste av det onda. Ett elixir som ger honom makt över, ja, det är väl inte riktigt klart, men säg, alla levande och alla döda.
Under en jakt genom skogen tvingas en grupp smurfar, ledda av Gammelsmurfen, kasta sig ut i det okända, en portal, ett slags svart hål, och det för dem till – New York.
Där blir de efter diverse förvecklingar adopterade av paret Winslow, han marknadschef på ett stort kosmetikaföretag, hon gravid hemmafru (här finns förresten ett överflöd av gamla fina, alternativt sunkiga, amerikanska familjevärderingar).
Smurfarna vill hem igen, vill öppna portalen, men allt försvåras givetvis av att Gargamel också teleporterat sig och är dem hack i häl. Det är meningen att en smurf på luffen i New York ska lösa det mesta, men storyn är inte som starkast här. Däremot är smurfarna och deras språk, oavbrutet kul och håller oss kvar i matchen. Klunssmurf är inte överraskande roligast.
Jag är annars inte helt övertygad om komikens spetsfundigheter, för oss lite äldre tryfferar man scener och dialog med filmiska och populärkulturella referenser – de blir aningen krystade, sällan riktigt vassa.
Röstregin är, särskilt när det gäller skådespelarna, erbarmlig. Smurfarna klarar sig betydligt bättre. Det är dags att lägga pengar på röster! Och lansering. Vem vill inte höra Börje Ahlstedt som Gammelsmurf, Morgan Alling som Klunssmurf, Josephine Bornebusch som Smurfan? Snålheten bedrar alltid visheten.