Daniél Espinosa har gjort en stark och självständig film av ”Snabba cash”. Helena Lindblad ser en svensk thriller som för en gångs skull håller internationell klass.
Adrenalinet slås på direkt. Å ena sidan en fånge, chilenaren Jorge, på väg mot en spektakulär rymning: slipade matknivar instuckna i skorna, en explosiv flykt över en betongmur mot friheten. Å andra sidan romanförfattaren Jens Lapidus amoraliske antihjälte, svennen Johan ”JW” Westlund, i full färd med att förvandla sig själv från fattig ekonomistudent som kör svarttaxi till oberörd Stureplansstekare med full koll på skjortmanschetter och backslick. Snart är vi i lag med ytterligare en av bokens/filmens huvudpersoner: gangstern Mrado som satt sina torpedmuskler i tjänst hos den serbiske bossen Radovan och plötsligt är i full färd att misshandla betalningsovilliga krogvakter på Södersyltan Kvarnen.
Med ”Snabba cash” – en självständig version av Lapidus bästsäljare – har svensk film fått sin första thriller på länge som håller internationell klass. På klassiskt vis kretsar den kring den ”stora stöten” som ska göra alla inblandade lyckliga och oberoende. Tempot, det effektiva, tveklösa berättandet, är med några få väl utdragna jaktscener, oklanderligt genomfört. Ett annat stort plus är det säkra ögat för miljöerna. Regissören Daniél Espinosa (”Babylonsjukan”) tycks lika bekväm på överklassfesterna som i miljonprojektens loftgångslägenheter där Jorge gömmer sig – eller hemma hos de kedjerökande medlemmarna i juggemafffian. Det är intressant och rätt avslöjande att se hur elegant ”Snabba cash” låter de bägge världarna spegla varandra. I överklassen sänker man varandra med ord i stället för med knytnävar och skjutvapen. Men förhållandet till pengar och droger tycks nästan detsamma. Att en stor del av dialogen antingen är på spanska eller serbiska är också autenticitetsskapande.
Originaliteten i Jens Lapidus bok ligger främst i den språkliga behandlingen som inte riktigt gått att översätta till filmduken. Däremot har manusförfattarna på ett bra och självsäkert sätt renodlat karaktärerna, uppdaterat storyn och låtit intrigen få färg av de senaste årens ekonomiska trender. JW får till exempel lära sig på en föreläsning att det kinesiska tecknet för kris är detsamma som det för möjlighet – och använder den kunskapen för att hitta kreativa lösningar till sina skumraskaffärer och tvätta svarta pengar skinande vita.
Bland de många övertygande skådespelarprestationerna är Matias Padin Varela (Jorge) som lyser starkast med sin underskruvade desperation, men även Joel Kinnaman med sitt mjuka, liksom skyddslösa ansikte gör en nyansrik tolkning av JW som en svensk Ripley – minus de värsta psykopatdragen. Även om betoningen ligger på action finns det några fina fördjupande scener, som den där Jorge och JW grillar korv på ett tak och för ett ögonblick blottar sitt inre liv för varandra.
För att vara en svensk noir är det ovanligt lite nattliga bilder i ”Snabba cash”. Våldet och sveken äger ofta rum i ett utfrätt dagsljus, vilket tonar ner coolheten på ett schyst sätt och snarare lägger vikten på sensmoralen.
Få lär nämligen lämna biografen med känslan av att brott lönar sig – eller ens att det finns något slags gemenskap att hämta i den undre världen. ”Alla i den här branschen är horungar”, säger Jorge krasst i en nyckelscen där han talar om för JW att alla blåser alla och att överenskommelser är till för att brytas. Tesen att våld urholkar själen har tolkats oändligt många gånger på film, men kanske aldrig lika tydligt förr på svenska.