I en ”Rocky”-serie råkar den tecknade hunden stöta till en tjock man som har träningsoverall, hotfull blick och östeuropeiskt utseende.
”Förlåt”, säger Rocky. ”Det var inte meningen, döda mig inte! Jag är ensamstående med tre barn och för övrigt är jag blödarsjuk.” Mannen lugnar ner honom med orden: ”Jag är från Jugoslavien. Men jag är inte gangster. Jag är systemanalytiker.”
Det vore orättvist att gnälla på etniska stereotyper i ”Snabba cash”-filmerna. Gangstrarna från det forna Jugoslavien framställs i alla fall inte på ett mer fördomsfullt vis än italienare i maffiafilmer. Men en del av spänningen bygger onekligen på att bovar från Balkan skrämmer livet ur oss. Kalla mig rasist men italienska gangstrar får mig att tänka på spagetti. Serbiska råskinn får mig att tänka på krig.
Torpeden Mrado har visserligen blivit snällare sedan den första ”Snabba cash”. Men bossen Radovan – diaboliskt gestaltad av Dejan Cukic – utstrålar en gränslös ondska. Han är till och med otäckare än sina landsmän i ”Pusher”-trilogin.
”Snabba cash II” börjar med att wannabestekaren JW får permission ur fängelset. Han vill lyckas som ärlig affärsman, men märker snart att lojalitet är en lika stor bristvara bland slipsarna som i betongen.
Mrado, som blivit kompis med JW i cellen, drömmer också om ett bättre liv. Och knarkhandlaren Jorge planerar en deal som ska ge honom tio miljoner i handen, ”om Gud vill”. Men Gud vill inte. Han visar sig vara på gammaltestamentligt uruselt humör.
Filmen fylls snabbt av en kvävande hopplöshet. Den är extremt spännande, precis som ettan, men så dyster att den känns som en helt ny genre: svensk feel bad-action. I den första filmen hejade man på huvudpersonerna när de smidde sina planer. I den nya flämtar man:
”Nej, gör det inte! Ni kan få cash av mig i stället!”
Tungsinnet kan möjligen förklaras med att den första filmens regissör, Daniel Espinosa, ersatts av Babak Najafi, som gjorde förortsdramat ”Sebbe”. Samtidigt är ”Snabba cash II” hårdare, blodigare och (med 26 minuter kortare speltid) snabbare. Likt föregångaren undviker den klichéerna som tynger ner svenska kriminalfilmer. Kameran försöker inte få Stureplan att likna Times Square. Den zoomar inte heller in de apelsiner på förortstorg som brukar signalera ”mångkultur” i svensk film.
Joel Kinnaman, utmärkt som vanligt, får lantisens längtan efter att tillhöra det vackra folket att skära i hjärtat, särskilt när en kompis säger ”det går inte att köpa klass, klass sitter i ögonen” och det enda som JW:s blick uttrycker är desperation. Småfifflaren Mahmouds kamp för att fixa fram pengar gör också ont. Liksom Jorges förvandling från charmig latino till brutal våldsman.
Matias Varela, som spelar honom, kan vråla ”jagskaknulladinmamma” oändligt många gånger utan att låta löjlig. Allt känns äkta – vilket kanske beror på att en stor del av dialogen framförs på spanska och serbiska. I en plågsamt nervkittlande scen avbryter två rivaliserande gäng sin diskussion på svenska för att tjafsa internt på sina modersmål. Hoppen mellan språken skapar en lika hetsig atmosfär som i ”Inglourious basterds”.
Ett par scener faller platt, som när kameran zoomar in en bebistatuering på en död gangsters arm (som för att visa att det är synd om barnen) eller när Mrado ser sin dotter i schablonartade drömsekvenser. Men som helhet är ”Snabba cash II” en smått chockerande bra uppföljare. Jens Lapidus beskriver sina berättelser som ”Stockholm noir” och huvudstaden har sällan varit svartare än här.