Shakespeare, Bergman och Woody Allen har alla som bekant sökt sig dit: till midsommarnattens ömsom förvirrande, ömsom löftesrika partnerbyten och identitetsförväxlingar.
Så ock förstås den svenska samtidsfilmen. Och varför inte? Om man som i ”Sommaren med Göran” nu kan fixa till det så att en stressad stockholmsk mediearistokrati med relationsproblem möter tillbakalutad göteborgsk överklass med midsommarvänlig brygga på västkusten.
En så kallad win win-situation: bra för manus, roligt för filmteamet. Men för oss?
Det är Peter Magnusson som skrivit filmmanus (sitt första) och dessutom spelar Göran. Och från samma ögonblick som denne stressade eventkonsult tar sin flickvän ut i den stockholmska spenaten, romantiskt belägen vid en motorväg, för att fria och säga sig vilja bli med ”hus i kranskommun” – ja, då vet man att det bara kan barka åt ett håll.
Så sker också. Efter fester och ett antal damer, är det dags för midsommaren på västkusten.
Damer, ja. Kanske är det talande att ett så otidsenligt ord över huvud taget gör sig påmint. För filmens sätt att framställa kvinnor är så oroväckande förbehållslöst att det nästan blir intressant. De är antingen golddiggers, allmänt flängda i bollen, humorlösa petimäteraktiga pekpinnetyper, och i allra värsta fall tvåsamhets- och nästbyggande monster.
Sant, det drivs friskt även med en manlig typologi – krämartypen, toffeln, överklassynglet – men filmens kvinnor tycks likafullt snäppet mer hämtade från någon klichésamling med hemortsrätt i svensk trettiotalskomedi.
Är det så en ung mans föreställningar om vuxenlivet (som skräckinjagande kvinnor i vanlig ordning får representera) fortfarande ser ut? Gud bevare oss.
Fast ett uppfriskande alibi är Grynet (Mirja Turestedt), öppenhjärtig kvinna med tics. Göran själv, denne konflikträdde event-pajas och outsider har förstås alla sympatierna på sin sida, mycket också tack vare Magnussons tajmning och fyndiga variationer på valpaktig uppsyn.
Samt förstås Dan Ekborg, som av hävd och ohejdad vana lyckas karva fram en sevärd krumelur ur sin telekom-vd. Som när han väljer att uttala ”event creator” (kreatör) som ”creature” (kreatur, djur).
Vad övrigt är, är några småroliga ögonblick. Ett är när Göran fastnar med överläppen i mobilen, efter att med ett tankspritt och fånigt förälskat leende börjat suga på den. Ett annat när han anländer till midsommarfesten med segelbåt, ämnar ta ett elegant hopp upp på bryggan – och omedelbart knuffar ett icke simkunnigt barn i vattnet.
Det är inte utan att man blir löjligt tacksam över varje sådan komisk turnering. Ja, det räcker med en vanlig, enkel överraskningseffekt. Som den när Göran desperat flyr en fest och alla knepiga fruntimmer genom att med ett dödsföraktande hopp plötsligt försvinna över ett balkongräcke. Oh, att man hade fått se mer sånt.
Det är uppenbarligen en driven sketchmakare som snickrat till dessa scener. Men att inte fler har den där extra stunsen får en att misstänka att manuset är bra mycket bättre än vad själva utförandet blev.
Sensmoralen är möjligen denna: gadda inte ihop en sketchförfattare för teve med en regissör från teve. I vilket fall föreställer jag mig att Peter Magnussons idéer mått bättre av ett större motstånd eller någon annans gestaltningvilja.
Då hade ”Sommaren med Göran” på ett bra tydligare sätt ställt sig i relief mot den sävligt flytande svenska filmkomedin.