Tänk att komma från en tokmusikalisk familj där alla lever, tänker och älskar klassisk musik. Utom du, för du är tondöv. Det ödet drabbar unge Amadeus Warnebring (tala om förpliktigande namn). Medan brodern gör strålande karriär som dirigent på stadens konserthus, får Amadeus slava i ett kontorsgrått polishus som kommissarie. Men inte ens där får han lugn och ro. Friden störs av grupp aparta musikanter som vill göra uppror mot den rådande musikaliska smakhegemonin genom en serie ljudliga, musikaliska terrorattacker. För gruppen, som leds av den hårdföra blondinen Sanna, handlar det förstås inte om terror utan snarare om att skapa en gigantisk happening, ett konceptuellt monumentalverk med titeln ”Music for one city and six drummers” som bygger på idén om att använda hela staden som instrument.

Det är grunden för Lundaduon Simonsson/Stjärne Nilssons långfilmsdebut som tematiskt vilar tungt över deras genombrottsfilm, kortisen ”Music for one apartment and six drummers” från 2001 som blev en internationell publik– och festivalsuccé. Grundidéen känns fortfarande fantastisk och originell, och ja, den håller – med viss tvekan – även för långfilmsformatet. Greppet att skapa en sorts anarkistisk och surrealistisk thrillerform för berättelsen är underhållande och ger en komisk udd åt begreppet terrorism.

”Terror”-verkets inledande del, med den provokativa undertiteln ”Doctor, doctor, give me gas in my ass” är roligast. Musikantgruppen lurar sig helt enkelt in på ett sjukhus och kidnappar en operationsfärdig patient (de söver honom och spelar på allt som går i operationssalen), en lätt bisarr lek med döden då den stackars patientens hjärta tillfälligt stannar under den omilda behandligen då till och med hans kropp behandlas som ett levande instrument. Den del av musikverket som handlar om att störa en Haydn-konsert genom att köra upp med jättelika schaktmaskiner utanför Konserthuset har också klart galna kvaliteter.

Regiduon är obestridliga experter på allt som har med rytm att göra, däremot är de svagare på att få själva historien att sjunga i takt liksom att få riktig glöd i skådespeleri och repliker. Där blir ”Sound of noise” lite styltig och tillkämpad. Delarna är helt enkelt så mycket starkare än helheten.