David Bowies ”Space oddity” är signaturmelodi till Tom Tykwers ”Tre”. ”Markkontrollen till major Tom” sjunger Bowie som om han riktade sig direkt till regissören och hans senaste film ”Tre”.
Tykwer svävar över sina idéer, någonstans mellan liv och död, men håller sig dock kvar på jorden, närmare bestämt i Berlins på film sällan förekommande – men hippa – kvarter. Med smärre utvikningar till dagens vetenskapliga märkligheter såsom forskningen kring så kallade pluripotenta stamceller förtäljer han om ett mitt-i-livet-krisande sambopar. Gifta sig och få barn? ”Vi skulle förmodligen bli det första skilsmässoparet där ingen vill ha vårdnaden om barnet.”
De lever av allt att döma ”rätt”, ett lyckat och aktivt yttre Berlinliv, i gränslös kulturkonsumtion och lagom vällevnad. Hanna, med eget intervjuprogram på tv, och Simon, arkitekt med grundarbete för monumentalkonst som specialitet gör till synes allt som de i ungdomen strävade efter. Men samlivet och existensen är som inledningens parallella elledningar medan tåget rullar på. Vidare, vidare, med dystra kommentarer om att man lever för att cancerdö med det tröstande mantrat ”harmoni, friktion, symmetri, parallellitet” som ackompanjemang.
Tom Tykwer intresserar sig mycket för slumpen. I genombrottsfilmen ”Lola springer” och inte minst i hans enligt min mening bästa ”Prinsessan och krigaren”, förde slumpen samman människor och ändrade deras liv.
Så också här, när paret Hanna och Simon var och en på sitt håll bägge snubblar över samme man – och förälskar sig.
Denne Adam (sic!) är ett slags superman förklädd i ett änglalikt leende. Han stamcellsforskar, spelar fotboll, simmar, sjunger i kör, seglar, är frånskild tonårspappa. Han får både Hanna och Simon att upptäcka sin kroppslighet, sin sinnlighet på nytt med devisen ”säg farväl till den deterministiska tolkningen av biologin”. På vägen placerar Tom Tykwer elegant och med alla till buds stående bildmedel klassmarkörer och dessutom bilder ur parets inre fantasiliv.
”Tre” har lanserats som en dramakomedi, och visst finns här några obetalbara scener, där inte minst Sophie Rois som Hanna excellerar i både avsmak för sig själv och Adams förortsliv, och i plötsliga sammanbrott i sårbarhet bakom yrkesfasaden.
Men Tom Tykwer är en smula för distanserat elegant för filmens bästa, strävar för mycket efter att till lika delar intellektualisera och bagatellisera vad som egentligen rör sig i de tres vardagsliv.
Visserligen är det modigt att samtidigt tackla livets första innersta kärna, dödens slumpmässighet och vad som kan tänkas utspela sig mittemellan.
Men med David Bowie frestas man nynna: Markkontrollen till major Tom.