Filmrecensioner

”Still Alice”

Julianne Moore i ”Still Alice”.
Julianne Moore i ”Still Alice”. Foto: Linda Kallerus

Livet som rämnar av glömska.

Drama.
3

”Still Alice”
Regi: Richard Glatzer, Wash Westmoreland
Manus: Lisa Genova, Richard Glatzer. I rollerna: Julianne Moore, Alec Baldwin, Kristen Stewart, Kate Bosworth m.fl. Längd: 1 tim, 41 min (barntillåten).

Alice Howland lever ett nära nog perfekt liv. Som framstående lingvist har hon rest jorden runt och talat om sin forskning, hon är anställd av prestigefulla Columbia University i New York och verkar har råd att dela sin tid mellan Manhattan och ett härligt strandhus – antagligen i Montauk. Hennes man John är lika framgångsrik, därtill stilig och varm, han älskar sin hustru och stöttar henne trots att de verkar ha varit ihop i evigheter. Eller i alla fall länge nog att ha uppfostrat tre vuxna och nästan lika perfekta barn: läkaren Ted, advokaten Anna som är gravid med tvillingar och den mindre präktiga Lydia (Kristen Stewart) som hankar sig fram som skådespelare i Los Angeles.

Så börjar Alice glömma saker. Hon tappar koncentrationen under föreläsningar, famlar efter ord, och börjar springa vilse när hon är ute och joggar. För en kvinna som alltid litat på sitt skarpa intellekt är det förstås en katastrof och Alice söker omedelbart läkarhjälp – diagnosen är Alzheimers, därtill en aggressiv och tidigt utvecklad sådan. Alice är bara 50 år när hennes värld börjar rämna.

Med ”Still Alice” tecknar regissörsduon Richard Glatzer och Wash Westmoreland en saklig, nästan klinisk, bild av en fruktansvärd sjukdom. Vi får följa med på läkarbesök, göra tester och följa diskussionerna hemma. Alice kissar visserligen ner sig vid ett tillfälle men allt annat är stramt och rent och lite väl ordningsfullt. Det är som om Alice liv fortsätter vara perfekt trots att hon inte längre kan jobba, känna igen sina barn, komma ihåg vad hon höll på med för fem minuter sedan. Inte ens bomben att hennes sjukdom är ärftlig briserar med någon smäll.

Att ”Still Alice” känns tillrättalagd har dock inte med Julianne Moore att göra. Oscarstatyetten hon fick för sin gestaltning är välförtjänt och rollen är viktig. Sjuka, medelålders kvinnor är ovanliga på filmduken och Moores förfall är mycket trovärdigt och sorgligt. Problemet är snarare inramningen: Är det ett helvete man vill skildra måste man ner under jordskorpan och in i elden. Dit vågar aldrig ”Still Alice” och filmen verkar lida av beröringsskräck. Kristen Stewart får dessutom för mycket utrymme att göra samma sura roll som alltid. Har man sett henne sucka sig igenom ”Twilight”-serien vill man inte se henne sucka sig igenom sin mammas öde. Att hon i filmen vill bli skådespelare är faktiskt komiskt. Synd. Detta är inte en komedi.