En splittrad familj återförenas för att minnas en avliden son – det är startpunkten för en vemodig relationsskildring som spritter av träffsäker humor, skriver Eva af Geijerstam.
För över femtio år sen gjorde japanen Yasujiro Ozu filmen ”Föräldrarna” som kom att bli en av filmhistoriens mästerverk, fortfarande framröstad bland alla tiders 10-bästa.
I landsmannen Hirokazu Kore-edas ”Still walking” har den fått en sentida variation. Också här skildras en familj med ellipsens, utelämnandets, finessrika berättarkonst, tingens tyngd i bakgrunden, tidens obevekliga gång och minnets subjektiva karaktär.
Men Kore-eda är ingen papegoja, utan personlig och självständig. Att tankarna går till Ozu drar bara som en stilla fläkt genom filmen, denna högsommardag då en annars splittrad familj samlas för att minnas äldste sonens död.
I huset som klättrar i kullarna högt över havet, hos den buttre patriarken, en pensionerad läkare (Yoshio Harada) och hans pigga och humoristiska fru (Kirin Kiki) samlas syskonen och deras egna familjer för att äta – framför allt äta – prata och umgås. Någon extra motvilligt, som Ryota (Hiroshi Abe). Han har alltid känt sig stå i skuggan av den äldre brodern, och aldrig lyckats få sin pappas uppskattning, särskilt som han gift sig med en änka och blivit styvpappa till en liten tioåring.
Umgänget – inte minst mellan far och son – har sina både mörka, vemodiga och framför allt outtalade komplikationer.
Som det sägs: ”en familj som alla andra”, ”vi är bara människor”.
Kore-eda är specialist på att med lätt och omedelbart handlag beröra tunga teman som förlust, svek och minnets krökta speglingar och inordna dem i en precis och betydelsebärande yttre miljö. Här visar han det återigen, liksom i de i Sverige tidigare visade ”Illusioner”, ”Efter livet” och ”Barnen som inte fanns”.
Nu ska man inte tro att det bara härskar dramatiskt mörker i ”Still walking”. Tvärtom, i denna lugna promenad genom familjens relationer spritter det till av träffsäker humor, i synnerhet hos mamman och den glada lillasystern (You) som inte bryr sig mycket om att hon gift sig med en slarver, som äter och sen sover bort resten av samvaron.
Utan att höja rösten, skildrar Kore-eda hur det är kvinnorna som syr ihop generationerna och förmedlar goda livsrecept medan männen tungsint och självömkande grubblar över vad de förlorat, över sin prestige och samhällsposition.
Men också de är givetvis ”bara människor”, levande och gripande i Kore-edas händer.