Långfilmsdebuterande Simon Kaijser Da Silva sparar på de dramatiska gesterna i "Stockholm östra", men Mikael Persbrandt och Iben Hjelje håller spänningen vid liv.
En sorglös förortsman rattar sin exklusiva bil en solig morgon. Han har lite dans i kroppen, en sång på läpparna. Och så bang, krasch. Allt är förändrat på en sekund. Ett barn har dött. Mannens inre frid är för evigt ersatt med svart skuld av den värsta sorten. På sjukhuset ser han en glimt av den sörjande modern. Ett begär väcks inom honom. På något sätt vill han betala henne för det hon har förlorat. När de senare möts på tåget ut till den villaförort de båda delar uppstår passionerade känslor som inte har någon förankring i det trauma de båda delar. Åtminstone inte för kvinnans del.
”Stockholm östra” är ett slags terapithriller som går hand i hand med kbt-trenden. Den kan ses som en provkarta på olika beteendemönster som uppstår vid djup kris. Samtidigt fungerar den som ett slags varnande exempel på lögnens destruktiva kraft i krishantering. Om det låter reducerande är det inte meningen. ”Stockholm östra” är ett på många sätt rikt drama med välgörande vuxet tilltal och med en originell udd. Även om det finns byggstenar i det dramaturgiska bygget som känns igen (främst kanske den emblematiska bilolyckan) har Pernilla Oljelunds komplexa manus så många vändningar att man inte förrän i sista stund vet vad som ska hända med paret och deras förbjudna passion.
Miljöerna, designfixerade övre medelklasshem med sobra inredningsdetaljer i välbärgad villaförort, är välfunna. Allt det det där skönt ombonade, alla de där uttrycken för god, kontrollerad smak när det gäller möbler och kläder ställs i skärande kontrast mot den förintande sorg, de groteskt fula svek och de svarta skamlik- och skuldkänslor som laddar parets passion.
På ett närmast Hitchcockliknande sätt – minns hans berömda distinktion mellan ”surprise” (överraskning, som han föraktade) och ”suspense” (spänning, som han föredrog) – hålls spänningen vid liv: vackert komponerade bilder men utan stora åthävor.
Långsfilmsdebuterande Simon Kaijser Da Silvas (känd för tv-produktioner som ”De halvt dolda” och ”Höök”) sparar på de stora dramatiska gesterna och kräver stor återhållsamhet av sina skådespelare. Inte ett helt lätt uppdrag, kan man tänka. Men såväl Mikael Persbrandt som danskfödda Iben Hjejle är tillräckligt skickliga skådespelare för att de ska kunna jobba med de små medel som dramat kräver, och ändå hålla spänningen och alla de starka känslorna vid liv.