Anton är tio år och bor med mamma och storebror Buller i ett radhus på danska Amager, just där flygplanen sänker sig för landning på Kastrup.

Buller är inte som andra. Han är autistisk. Han ställer sig ofta farligt nära kanten på taket och spanar mot rymden. Han ritar och ritar enkla teckningar utan synbarlig innebörd. Han behöver lillebrors hjälp för att lotsas över gatan.

Anton drömmer om en annan sorts storebror, en stark en som kan hjälpa honom mot mobbarna i skolan, en som kan hjälpa mamma mot alltför handgriplig uppvaktning, en som inte behöver hans ständiga uppmärksamhet och ansvar.

Till Antons och Bullers hjälp skickar manusförfattaren Åke Sandgren en rymdmanick, en Super Trip Remote som för en tid ändrar på styrkeförhållandena. Det är ungefär som att vilja fusionera Stålmannen eller ET med en klassisk dansk barnfilm som ”Gummi-Tarzan”.

”Med stora krafter följer ett stort ansvar” citeras också Spindelmannen i en historia som i Birger Larsens välmenande och pedagogiska regi vill förena det fantastiska med vardagsrealism, som Åke Sandgren en gång själv gjorde så framgångsrikt i sin film ”Miraklet i Valby”.

I ”Superbror” vill det sig inte riktigt. Visserligen finns här flera känslostarka ögonblick där broderskärleken sätts på prov, liksom roliga incidenter som när grannen med flaggstångskrav sätts på plats. Men det fantastiska lyfter aldrig, inte ens när Buller och Anton flyger till Paris med mamma för att äta glass i Eiffeltornets skugga.

Kanske är helt enkelt både Antons och publikens behov av en Super Trip Remote våldsamt överskattat. De allvarliga och lustiga prövningarna i att ha en autistisk storebror gör sig bäst i det jordbundna.