När det gäller science fiction-filmer är det viktigt att ransonera fånigheten.
Fånighet hotar i all fiktion. Det är något potentiellt löjligt även med något så stillsamt som att klä ut sig och låtsas vara Coco Chanel i 1910-talets Frankrike. Egentligen är det ingen skillnad på det och på att låtsas vara strandad jätteräka från rymden; låtsaslek som låtsaslek.
Men det barnsliga i leken blir mer påtagligt ju längre bort från verkligheten fantasierna ligger. Den som ska måla upp en framtidsvision måste kunna känna när det bjudits så många idéer om framtidens vardagsliv som publiken är beredd att svälja.
Mostow, mest känd för tredje ”Terminator”-filmen, saknar dumhetsspärrar. Redan uppslaget till ”Surrogates” är på gränsen: en framtid där alla isolerar sig i sina hem, varifrån de styr människolika robotar – ”surrogat”. Det är orimligt, fast man kanske ändå vill se vart det kan leda.
När det för fram till att dekadenta robotar tänder på genom att skjuta i sig blå elektricitet ur glasrör, och kallar det ”jacking”, ändrar man sig. Mostow och Bruce Willis får ensamma försöka förhålla sig allvarliga till denna framtid, där människor omtalas som ”köttsäckar” när de rör sig bland ”surries”.
Mostow kan inte hejda sig. Får han biopubliken att acceptera att mystiska strålar via robotarna dödar de uppkopplade ägarna måste han precisera: ”Deras hjärnor blev upplösta!”
Willis FBI-agent håller masken. Som åskådare känner man sig som Mia i ”Pulp fiction”: ”det var lite mer information än jag behövde”.