De hade till och med ett extrainsatt debattprogram på teve, säger Joa Ljungberg, den svenska curator som ligger bakom Tiranabiennalens mest uppmärksammade utställning, "Bitter sweet". I ett underjordiskt parkeringshus i centrala Tirana tävlar ejakulerande schampoflaskor med kvinnliga blottarbilder och en pappas tafsande händer om besökarnas uppmärksamhet.

- Vi ville skapa debatt. Starta en diskussion om saker som vi normalt sett inte behandlar i det albanska samhället, förklarar Edi Muka, en av de två konstnärer som ligger bakom biennalen.

- Under kommunismen blev vi påtvingade en lång rad konstgjorda värderingar. Uppfattningar som egentligen inte är våra egna, just nu pågår en omvandlingsprocess i Albanien och kanske är det här vårt försök att skynda på den.

Det finns inte en albansk tidning, inte en radio- eller tv-station som inte uppmärksammat årets biennal. Att bryta mot tabun är kontroversiellt i ett samhälle som inte har något debattklimat, och allra mest kontroversiellt verkar sexualitet vara. Tiranabiennalen är indelad i fem separatutställningar, som öppnat med någon veckas mellanrum, var och en med sitt eget tabu. I fredags var det dags för den som behandlade den forna kommunistdiktaturens historieskrivning, och för hela biennalen att invigas.

- Egentligen är biennalen i sig ett enda stort tabu som vi har brutit, fortsätter Edi Mukas kollega Gëzim Qëndro.

- I början skrattade folk åt att vi ville starta en konstbiennal i Albanien. De förstod inte varför, det finns många problem om man vill syssla med samtidskonst här, inte minst ekonomiska. Vi har några klart lysande superstjärnor på den internationella konstscenen, men de allra flesta kan inte försörja sig på sin konst.

Men vad har då sju stycken svenska konstnärer med albanska tabun att göra? Förklaringen heter givetvis Joa Ljungberg. I vanliga fall arbetar hon på Statens konstråd i Stockholm, men har jobbat från och till med utställningar i Tirana ända sedan 1999.

- Vi kände Joa sen tidigare och när hon berättade att hon ville göra en utställning som utforskar sexua­litet och makt så nappade vi, säger Edi Muka.

- Att hon sen valde att använda en rad svenska konstnärer ser vi bara som naturligt, de andra har också använt en del konstnärer från sina hemländer. Av curatorerna är det faktiskt bara jag och Gëzim som är albaner, men vi har valt de männi­skor vi ville arbeta med, inte specifika nationaliteter.

Ovan jord skiner solen över storstaden Tirana. Vad som verkar vara oändligt många Mercedesbilar som undviker de värsta hålen i gatorna och stressade affärsmän i kostym och solglasögon som skyndar till nästa möte. I Kompleksi Goldis underjordiska betonggarage pulserar duschkräm och schampo i takt med musiken ur Allen Grubesics kala flaskor. På en serie fotografier har Annee Olofssons pappas händer lyckats ta sig innanför sin dotters tajta hudfärgade tröja. Och på väggen mittemot försöker en bunt lerpenisar våldta en ung flicka, men hon når en kniv och när snoppmonst­rets armar huggits av finns bara en hungrig vagina kvar - Nathalie Djurbergs leranimationer visas om och om igen på filmduken.

Vid Monica Melins installation "Minnets återkomst" står Andris Sias­toli. Medan Monica syr pyjamasar till de dockor som symboliserar män som våldtagit henne funderar Andris på om biennalen kommer att få någon effekt.

- Visst är det ett viktigt ämne, men man når ju inte dem som man skulle behöva nå. Vi Tiranabor som är intresserade av konst och som hittar hit har ju redan en ganska fri syn på sexualitet.

Blerta Meta som hjälper Monica Melin att tolka vad besökarna säger ser det på ett annat sätt.

- De flesta som kommer hit förstår ingenting. De kan inte begripa hur Monica kan vara så öppen med att hon blivit våldtagen. Det är något man inte pratar om här. Har du blivit våldtagen, så håller du det för dig själv.

Blerta Meta säger att de flesta besökare har svårt att acceptera all nakenhet, men att de ändå verkar positivt inställda till slut.

Konstnären Joanna Rytel har varit på plats i Albanien i snart en månad. Hon visar sina foton där en kvinna blottar sig på offentliga platser och en film där berättarrösten räknar upp alla politiskt inkorrekta tankar hon har i sitt förhållande med en svart man. Båda verken har visats i Stockholm, men Joanna Rytel tycker att de tas emot annorlunda i Albanien.

- Det är mer på riktigt här. De flesta är inte vana vid samtidskonst och har inget färdigt konstspråk. De reagerar mer direkt. Fast.., tillägger hon, de har svårt att förhålla sig, det finns ju inga svarta människor här.

Pål Hollender är inne på samma linje. Vi står framför hans dödsmaskin till stol, där 20 relän är kopplade till en massiv trätron - om alla slår på samtidigt elektrifieras den som har oturen att hålla i stolens handtag. Pål Hollenders 1,5 åriga dotter klättrar på träkonstruktionen.

- Jag har aldrig varit i ett mer syndikalistiskt land än Albanien. Här råder ren anarki. Folk är otroligt individualistiska och gör som de vill. Jag tror att det även gäller hur de uppfattar konst. I Sverige känns det som om syftet med konsten ofta blir överordnat.

Vänta lite här nu - blir du inte orolig när din dotter klättrar i din stol?
- Nej, jag litar på min konstruktion. Det kommer nog aldrig inträffa under dess livstid att alla relän slår till samtidigt, sannolikheten är bara 1 på 3,5 miljarder per sekund."

Pål Hollenders visar även sin uppmärksammade film "Buy, Bye, Beauty", som handlar om hur svenska affärsmän köper sex i Lettland och där han själv har sex med de prostituerade han intervjuar. En film som väckte ett ramaskri i Sverige, men som inte alls fått samma mottagande i Albanien.

- Det är klart att den är kontroversiell, men jag tror att vi ser den ur ett annat perspektiv här eftersom ett av våra stora problem är just männi­skohandel, säger Edi Muka.

Människohandeln är också en stor anledning till att Joa Ljungberg ville göra "Bitter sweet". Unga flickor luras med löften om ett bättre liv till Italien eller Grekland, och säljs sedan vidare.

- Det finns ingen konst som kommenterar det i Albanien. Jag har bara hittat ett enda verk, av en ung kvinnlig albanska, Suela Qoshja, och när jag tittade i hennes portfolio bläddrade hon bara förbi det. För mig var det självklart att just det verket skulle vara med.

Var du beredd på all uppståndelse ni skulle väcka?

- Det fanns så klart i bakhuvudet, jag vet ju att sex säljer. Men det är läskigt att göra en sådan här utställning, det finns så mycket som kan gå fel, och eftersom den kändes så oerhört viktig att göra här så försökte jag att inte tänka på det.