Filmrecensioner

”Svinalängorna”

Leena försöker tappert skydda sig själv och sin bror medan föräldrarna super sig till apstadiet. Helena Lindlad ser Pernilla August skildra 70-talet på ett sätt som kryper under skinnet utan billiga nostalgitrippar.
Filmrecension
3

Längd: 1 tim 39 min (från 15 år).

Regi: Pernilla August

Titel: ”Svinalängorna”

Kategori: Drama

Medverkande: Noomi Rapace Ola Rapace Outi Mäenpää Tehilla Blad Junior Blad Alpha Blad Selma Cuba Ville Virtanen

Det är tidig luciamorgon i en svensk kärnfamilj. Idyllen är total, småflickorna trippar i vrårna fullt utrustade med glitter och saffransbullar. Men det är lugnet före stormen, ska det visa sig. Ett telefonsamtal kastar brutalt tillbaka mamma Leena till en tid – man förstår det blixtsnabbt – som hon ägnat sitt vuxna liv åt att totalt förtränga.

Det är modern som ringer från dödsbädden på ett sjukhus i Ystad. Leena är ett enda stort nej, men maken driver på. Klart att barnen ska träffa den mormor de inte ens visste fanns. Det spelar ingen roll hur Leena protesterar, snart står hela familjen och stampar i tunga vinterkläder i den kalla sjukhusbelysningen.

Sådan är den nutida ramberättelsen till ”Svinalängorna”, en smart manuskonstruktion signerad långfilmsdebuterande Pernilla August och hennes sidekick Lolita Ray som lägger en extra, filmisk dimension till Susanna Alakoskis Augustprisade barndomsskildring om en flickas uppväxt i en finsk missbrukarfamilj i sjuttiotalets Ystad.

Det där då:et som Noomi Rapaces fiolsträngs-spända Leena så förgäves försöker undvika tar sakta men säkert form. Flickan Leena, i Tehilla Blads gripande, klarsynta lilla gestalt, är ett maskrosbarn som tappert försöker skydda sig själv och sin lille stumme bror medan föräldrarna allt oftare super sig tillbaka till apstadiet.

Det är en grym berättelse om svek, våld, skit, blod och spyor som tar plats på duken, i synnerhet som det trots allt hela tiden finns glimtar av normalitet och hopp i lilla Leenas tillvaro. Den inledande flytten till den nybyggda miljonprogramsförorten Fridhem, de sju kommunala huslimporna utanför lilla Ystad som i folkmun döptes om till Svinalängorna, är en sådan. Äntligen ska det finska invandrarparet, de ärrade krigsbarnen, få göra sitt efterlängtade break från fattigdomen och få till den där fräscha nystarten i sitt nya hemland.

Bland mycket annat är ju framför allt den litterära förlagan en berättelse om lillebror Finland och storebror Sverige. En berättelse om drömmen om moderniteten och urbaniseringens arkitektoniska triumf över allt som var lusigt, råttbitet, smutsigt, trångt och luktade utedass i den gamla världen.

Arkitekten och skribenten Dan Hallemar skriver bra om det här i senaste numret av filmtidskriften FLM (finns på nätet). Han talar om det ”förflutnas material” och hur arbetarklassen inte längre hade något att ”skylla på” när den fick sina moderna kök, lättstädade linoleumgolv, vardagsrum med parkett, balkonger och fräscha badrum. Material som skulle skapa lika villkor för alla. Men också om hur folkhemsdrömmen var delad från början, mellan dem som klarade av att leva upp till idealet om den skötsamma, framåtsträvande människan – och de som ändå hamnade utanför. Som Leenas familj.

Just den där materialkänslan som Hallemar talar om är lysande gestaltad i den väl scenograferade ”Svinalängorna” och det gäller allt från möbler, inredning och kläder till den dova, lite grova färgtonen i bilderna. När man trodde att det inte fanns något nytt sätt att betrakta sjuttiotalet på slår Pernilla August till med en skildring som kryper in under skinnet utan att begagna sig av billiga nostalgitrippar eller prylfetischism och som med ett effektivt berättande litar till tittarens egen fantasi.

En liten men talande detalj är hur Leenas mamma under en tillfällig nykterhet skaffar en illasittande gammal gympadräkt på loppis till dottern som hon ska använda när hon simtränar. Den duger, tycker hon. Alla andra har riktiga baddräkter i nylon och Leena för stå där med skammen.

Den skickligt tidstypiska och vardagsrealistiska iscensättningen står i fin samklang med det välregisserade och sammanhållna skådespeleriet. Det gäller nutidsscenerna mellan Noomi Rapaces vuxna Leena och hennes make spelad av Ola Rapace där hennes knutna, ordlösa ångest får relief av hans värmande optimism. Och det gäller inte minst lilla Leena, spelad av Tehilla Blad, vars allvarliga och tärda lilla ansikte säger allt om förflutna och kommande katastrofer. Även föräldrarna, Outi Mäenpää och Ville Virtanen, är lysande som oberäkneliga – någon gång charmant levnadsglada – slavar under spriten. Sällan har barns utsatthet för vuxnas missbruk gjort så ont på film.

Det finns en försoningstanke i filmen, vilket kanske kan vara skönt att veta. Men den är heller knappast lättköpt. När modern ligger och dör försöker hon få med sig den vuxna dottern i en illusion om sin stora kärlek till den döda pappan och ”att de ändå hade haft roligt med alla sina fester”. ”Nej”, säger Leena bara. Det var aldrig roligt, barnen fick betala priset och mamman slutar dessutom aldrig svika. Det är så hemskt. Men Leena har i alla fall lyckats försona sig med sin eländiga barndom, vilket är stort och dessutom så fint gestaltat i scenen där hon och hennes yngre jag – att Rapace och Blad plötsligt är så lika är väldigt rörande – ler mot varandra stående sida vid sida på bassängkanten.