För småbarn. ”Terminator salvation” är en sanslöst korkad uppföljare.
I vintras sa ”Terminator salvation”-regissören McG till tidningen Empire att han och Christian Bale hade filat på manuset tills ”man kunde läsa upp det på en teaterscen och trollbinda en publik i två timmar” – helt utan specialeffekter. Förväntningarna på den fjärde ”Terminator”-filmen trissades upp ytterligare när James Cameron, seriens skapare, gav projektet sin välsignelse.
Vi som varit skeptiska mot McG, en man med ”Charlies änglar”-filmerna på sitt cv, trodde på snacket om att han tänkte göra något mörkt, våldsamt och dystopiskt. Men ”Terminator salvation” skulle inte klara sig utan effekter. Den klarar sig inte ens med effekter. Här finns inte en enda fungerande replik. De genanta b-filmsvibbarna infinner sig redan i Christian Bales första scen när han pepprar sönder en robot och skriker: ”Whaaaaargh!”
”Terminator salvation” börjar med att fången Marcus Wright (Sam Worthington) avrättas efter att ha donerat sin kropp till vetenskapen. År 2018 vaknar han upp och märker att en stor del av mänskligheten har utplånats i ett krig mot maskinerna. Dessutom har han själv förvandlats till en robot och snart blir han attackerad av rebelledaren John Connor (Christian Bale) som väser: ”Du och jag krigade mot varandra innan vi ens existerade.” Connor syftar på att hans mor jagades av en robot från framtiden i den första ”Terminator”-filmen.
Hans oresonliga hat mot maskiner är ändå konstigt med tanke på att han blev polare med en robot i del två. Lika konstigt är att Marcus reagerar med en axelryckning när han inser att jorden har gått under. Och att Skynet, superdatorn som leder kriget mot mänskligheten, verkar obetydligt smartare än en Vic-20.
Även om man bortser från de logiska luckor som uppstår i de flesta hi-storier om tidsresor är ”Terminator salvation” gränslöst korkad. McG lyckas inte återskapa ett dyft av den kallsvettiga paniken i de första två filmerna.
Den fjärde delen kan inte ens mäta sig med den pajiga trean (som i alla fall hade en skönt dyster final) eller tv-serien ”The Sarah Connor chronicles” (som väckte en del tankar om dualiteten människa–maskin). Miljöerna ser fejkade ut, våldet är nedtonat för att få en amerikansk PG-13-gräns (James Camerons filmer var barnförbjudna) och de nya robotarna har designats för att tilltala ungar som föredrar ”Transformers”.
Om man, likt regissören, inte bryr sig om ”Terminator”-mytologin finns här en bunt explosioner att titta på medan man trycker i sig popcorn. Om man längtat efter en fortsättning på två av de främsta science fiction-äventyren genom tiderna känns ”Terminator salvation” som en spottloska i ansiktet.
Fredrik Strage
film@dn.se