Tröttande remake. Mer drama än blod i nya ”Terror på Elm Street”, skriver Fredrik Strage.
Till skillnad från de flesta slasherserier blev ”Terror på Elm Street”-filmerna inte bara sämre och sämre. Förutom Wes Cravens klassiker från 1984 (känd för scenen där en ung Johnny Depp äts upp av en säng) är den tredje och sjunde delen sevärda. De spinner vidare på den geniala grundidén: en psykopat med knivhandske som mördar tonåringar i deras drömmar.
Del åtta, ”Freddy vs Jason”, blev dock ytterst löjlig så nu är det dags för en ”reboot”, en film som startar om handlingen på nytt.
Regissören Samuel Bayer återskapar flera scener ur originalet: Freddys knivhandske sticker upp ur badvattnet mellan hjältinnans ben, en blodig liksäck släpas genom skolkorridoren, Freddys ansikte sticker ut genom sovrumsväggen. Den största skillnaden är att seriens stjärna Robert Englund har bytts ut mot Jackie Earle Haley, vars Freddy är mindre skojfrisk och nöjer sig med någon enstaka oneliner. ”Jag skulle bara klappa honom”, skrockar han efter att ha sprättat upp en gullig hund.
Märkligt nog är nya ”Terror på Elm Street” inte nämnvärt blodigare än de gamla filmerna. Man förlitar sig på dramatiken, vilket är lättare sagt än gjort med det träiga skådespeleri som utmärker en Michael Bay-produktion. Den största besvikelsen är att Samuel Bayer, en av världens främsta rockvideoregissörer, inte gör drömsekvenserna lika spektakulära som Nirvanas ”Smells like teen spirit” eller Marilyn Mansons ”Disposable teens”, för att nämna två av hans verk.
”Om du somnar så dör du” är filmens premiss. Tonåringarna kämpar desperat för att hålla sig vakna. Mot slutet gör publiken detsamma.