Det börjar helt stilla, en man återvänder till sin etiopiska hemby, han möter en värld han inte längre känner igen – han plågas av minnen han inte längre kommer ihåg. Hur hamnade han här igen? På nätterna rider maran honom, den etiopiske regissören Haile Gerima (som också skrivit manus och producerat) lägger långsamt ut sina pusselbitar, det ser inledningsvis ut som ett rätt segt hembygdsdrama, om hemkomst och främlingskap, identitetslöshet, en man mellan två kulturer. Det utvecklas alltmer till en politisk thriller, spännande, obehaglig. Sevärd!
Haile Gerima berättar på tre parallella plan: Köln, Västtyskland i början av 70-talet, dit huvudpersonen Anberber kommer som ung medicinstudent. Han hamnar i radikala kretsar och firar stort när diktatorn och kejsaren Haile Selassie störtas av militären och Mengistu (numera dömd för folkmord, lever i Zimbabwe under Mugabes skydd).
Plan två: Addis Abebba, Etiopien, början av 90-talet. Anberbe har återvänt för att arbeta i det revolutionära, ”nya” Etiopien, nya militärer till makten, intellektuella förföljs (igen), anklagas för antirevolutionär verksamhet – Anberbe får bland annat se sin kollega och bäste vän bli sönderhackad av självutnämnd revolutionär milis.
Själv kommer han undan med blotta förskräckelsen, skickas till Östtyskland för att arbeta, när muren faller överfalls han av unga tyska nynazister/rasister, blir svårt misshandlad och mister ett ben.
Plan tre: Hembyn, nutid, svårt plågad av sitt förflutna försöker Anberber hitta ett sammanhang. I bakgrunden fortsätter striderna, de eviga striderna, unga pojkar tvångsrekryteras till kriget, Anberber tittar mest på, försöker dra sig undan. Ser hopplösheten växa. Förlorar sig i ett slags destruktiv självömkan.
Det är en väldigt habilt berättad historia, vackert fotograferad, effektivt klippt – det är också en enormt komplex samtidshistoria. Haile Gerima besitter både rätt mod och rätt kunskap för projektet. Och han umgås med helt rätt skådespelare, i en ganska lågmäld stil, ändå extremt laddad och explosiv. Aaron Arefe och Abeye Tedla är strålande i de ledande rollerna.
Man får utrusta sig med visst tålamod, skall tilläggas, jag hade nog gått hårdare åt en del landskapsskildringar i klipprummet, även om jag förstår hur Gerima vill åt både de inre och de yttre landskapen, det afrikanska, byn som metafor för det ursprungliga.
Och visst, det är också där Anberer till slut hittar tillbaka, i urprunget får han fäste igen – och en viktig uppgift. ”Teza” är värd vår uppmärksamhet.