Gamla ”The A-team”-serien blir film där hjältarna är Irakveteraner som slår tillbaka med ett närmast övermäktigt jätteartilleri av actionscener och fiffiga one-liners.
”The A-team” gick på tv 1983–87. Serien blandade brott och humor, militär och utsatta medborgare. MacGyvers uppfinningsrikedom med samhällskritik och Vietnamveteraner. Idén bakom ”The A-team” var rätt så svår att förstå. Under förtexterna till varje program lästes följande pedagogiska text upp:
1972 skickades ett elitförband i fängelse för ett brott de aldrig begått. De rymde omedelbart från ett toppsäkert fängelse och gick under jorden i Los Angeles. De är fortfarande eftersökta, och lever som legosoldater. Om du har ett problem, om ingen annan kan hjälpa till, och om du hittar dem, så kanske du kan anlita, The A-team.
I serien bestod ”The A-team” av supermanlige colonel John Hannibal Smith (George Peppard), argsinte B A Baracus (Mr T) och den galne piloten Murdoch. Tillsammans byggde de helikoptrar av plastgafflar, lurade polis och CIA och lyckades samtidigt rädda grannskapet med hjälp några plastgafflar till och kanske ett paket ketchup. Jag älskade serien och var hopplöst förälskad i Dirk Benedict som spelade den fjärde
A-lagsmedlemmen Face. Att jag var en omdömeslös 14-åring förklarar min kärlek mer än seriens uppbyggnad och innehåll. Ser jag repriserna i dag rodnar jag. Programmet är töntigt, rasistisk, sexistiskt och inte särskilt roligt. Som 14-åring var jag tydligen detsamma.
I filmen ”The A-team” är kriget i fråga inte längre Vietnam. Våra soldater kommer från öknen i Irak och strax innan de skall skeppas hem med pompa och ståt skickas de i stället ut på ett sista uppdrag som dock visar sig vara en fälla. Hela gänget döms till fängelse och medaljer och utmärkelser rivs bokstavligen från uniformsbrösten där de broderats fast. Att bryta sig ur fängelse och rentvå sina namn blir den stora utmaningen för ”The A-team” anno 2010. Det blir minst sagt en actionfylld resa.
I filmen ”The A-team” finns två helt oslagbara actionscener. Den ena innehåller en flygande pansarvagn. Den andra ett gäng fraktcontainrar. Scenerna är oerhört uppfinningsrika och jag sitter och gapar av förtjusning. Däremellan sker ett hundratal vändningar, skottsalvor, briljanta planer och fiffiga oneliners. Så mycket och så späckat att jag undrar om det verkligen är Coca-Cola jag dricker. Jag känner mig långsam som om det vore Coccilana.
Att göra film av populära teve-serier är vågat. Med ”Sex and the City” gick det helt åt helvete. ”Miami vice” var inte heller lyckat. ”Starsky & Hutch” fick mig att dra på mungiporna. ”Dukes of Hazard” var en underbar träskfilm. ”Charlie’s Angels” blev en kassasuccé och av ”Mission. Impossible”-filmerna har jag inte missat en enda.
”The A-team” lyckas vara trogen sin förlaga men om detta är en förtjänst är svårt att säga – serien var ju inte så bra. Att det kommer att bli uppföljare känns tämligen självklart och inför det jätteartilleri som ”The A-team” skjuter av för att vi skall gilla filmen känner jag mig extremt liten och helt överkörd och tänker på Frank Zappa.
1978 spelade gitarristen Adrien Belew med just Frank Zappa. Efter en konsert i Berlin kontaktades Belew av David Bowie som suttit eller kanske stått i publiken. Bowie ville att Belew skulle hänga med honom på hans världsturné i stället, Belew var inte motsträvig och Zappa blev av med sin bäste gitarrist. När alla tre stöter samman på en restaurang i staden hamnar de vid samma bord. Överkörd och full av förtrytelse kallar Zappa Bowie (som haft stora framgångar med låten ”Major Tom”) för kapten Tom hela kvällen. Kapten Tom!
Jag älskar den historien och känner mig ofta som Zappa gjorde den där kvällen. Är man maktlös och redan har förlorat striden kan fåniga nedgörande små namn vara ett sätt att göra sig stark på. Det skulle exempelvis vara trevligt att sitta vid ”The A-team”-regissörens bord en helkväll och referera till hans film ”The B-team”.