”The age of stupid” är tänkt att påverka politikerna inför klimatmötet i Köpenhamn. För bestående effekt krävs bättre grepp om formen.
”The age of stupid” är inte så mycket film som en sorts personlig tränare för dig som behöver en spark i baken för att börja arbeta med att få jordklotet i form.
I en ramhandling sitter brittiske skådespelaren Pete Postlethwaite förskansad i ett jättearkiv i Arktis 2055. Världen håller på att dra sin sista suck, förstörd av eskalerande global uppvärmning.
Postlethwaite tittar på klipp, enligt förtexterna genuina reportage, från tidigare decennier. Han suckar över hur människor då såg varningstecknen men ändå inte avvärjde katastrofen. ”The age of stupid” kallas eran av en medverkande (filmen är på engelska med engelska undertexter).
I Nigeria guidar Layefa Malemi i sin trakt, där mycket olja utvinns, till ingen glädje för den lokala befolkningen. I England får vi följa en britt som vill installera vindkraftverk. Han motarbetas av lokal opinion som värnar om landskapet.
Ett naturfenomen i sig är fransmannen Fernand Pareau, vid 82 ännu verksam som bergsguide. Han tar turister upp på bergstoppar där glaciärerna smälter undan fortare för varje år.
Regissören Franny Armstrong använder dessa personligheter och andra, ihop med mängder av fakta, för att väcka indignation. Hon lyckas. ”The age of stupid” är upprivande.
Filmen har också pamflettens svagheter. Här berättas inte mycket nytt, och greppet med den siste forskaren i ett fästningsliknande arkiv vill man bara försöka att inte låtsas om. Lånar han socker till kaffet av Stålmannen i dennes ”Fortress of solitude”?
Men film är inte Armstrongs hjärtesak. ”The age of stupid” är en del i en kampanj för att sätta press på deltagarna i miljömötet i Köpenhamn i december. ”Målet är att inspirera en 250 miljonerspublik över hela världen”, uppger pressmeddelandet.
Filmen har parallell premiär i 45 länder. Den är kopplad till en sajt bågnande av information och slagord. Frågestunder och paneldebatter åtföljer visningarna.
Den mäktiga överbyggnaden överskuggar med lätthet filmen. Kampanjen är mer intressant: Kommer den att faktiskt påverka politikerna i Köpenhamn?
Armstrong är en effektiv slugger, fast hennes film har ett bästföredatum. Ska ett verk i sig, utan i förväg planerade frukostmöten, ha bestående effekt krävs bättre grepp om formen. Utan den mer metodiska ”En obekväm sanning” (2006) som vägbanare hade nog aldrig ”Stupid”-kampanjen kommit till.