I de allra första bilderna i Göran Olssons dokumentärfilm intervjuas en vit ägare till en strandbar i Hallandale i Florida. Det är 1967, och med mössan på svaj talar han om sitt hemland, om friheten, om de oändliga möjligheterna och inte minst om tryggheten.

Det är ingen tillfällighet att just det avsnittet inleder Olssons imponerande arkivfilm om den amerikanska medborgarrättsrörelsens väldiga språng under åtta minst sagt explosiva år.

Bakom kameran ett svenskt tv-team, som också sökte raka motsatsen till Hallandales strandliv, de fattiga svarta kvarter där begreppet ”trygghet” saknade innebörd.

Ja, man kan nästan säga att hela filmen skildrar ett smärtsamt tudelat amerikanskt samhälle, där den ena, vita delen kunnat tala om sin trygghet. Medan den andra, svarta delen först befunnit sig i total osäkerhet under segregation och rasism med polismakten som skottvilligt verktyg, och så småningom hamnat på centrala myndigheters mest jagade-lista.

(Själv råkade jag vara på resa i USA just sommaren 1967, då polis­trakasserier mot en välkomstfest för en Vietnamveteran ledde till upplopp i Detroit. Medan helikopt­rarna hovrade och röken steg for vi västerut från Detroit. Vi passerade Utah och läste ledaren i Salt Lake City Tribune: ”Negrerna är galna hundar och ska behandlas som sådana.” Tydligare kan en stämning inte uttryckas.)

Göran Olsson gör mer än så: med en djupdykning i främst svenska tv-arkiv – en gyllene period i vår tv-historia – skildrar han år för år den närmast givna utvecklingen mot alltmer militanta uttryck för de svartas kamp. Och hur i ett växel­spel myndigheternas motgrepp hårdnade. I synnerhet när inte endast polismakten och fänglserna kom i fokus, utan kampen övergick från kulturnationalism till grundläggande systemkritik – utöver den ständigt närvarande kampen mot fattigdom och rasism, för värdighet och anständighet.

Många passerar revy, för att nämna de viktigaste: Stokely Carmichael som intervjuar sin mamma i Ingrid Dahlbergs hemma-hos-reportage, Angela Davis i fängelset som svarar på Bo Holmströms frågor om hur hon ser på våld, Martin Luther King som talar från hotellbalkongen i Memphis kvällen innan han mördades, Louis Farrakhan som med ett leende lägger ut texten om Nation of Islam.

Inte bara det sistnämnda är fortfarande ideologiskt sprängstoff, liksom myndigheternas på 70-talet systematiserade ointresse för droghandeln i svarta områden.

Eller för att citera ett av Angela Davis senare uttalanden: ”att ha gjort skillnad för tjugo år sen betyder inte att man kan vila på lagrarna resten av sitt liv”.

Göran Olsson gör det tydligt genom att låta en lång rad av dagens kända svarta kommentera bilderna, talen och deras innebörd. Bland andra poeten Sonia Sanchez, hiphopartisten Erykah Badu, musikern Questlove, Harry Belafonte, Melvin Van Peebles, Bobby Seale …

Mål eller medel? Frågan förblir öppen.

Tack vare det blir ”Black power mixtape” intressant nog en historielektion utan vare sig romantisering eller nostalgi, snarast en resa rakt in i samtiden.

Det är inte utan att man skänker en tanke både åt de nordafrikans­ka revolutionerna och åt 23-årige Wikileaksinformatören Bradley Manning som sitter inspärrad i Quantico under omänskliga förhållanden.

Särskilt när man inte bara hört Martin Luther King utan flera and­ra vittna om sin tilltro till vilka väldiga förändringar förtryckta människor kan åstadkomma när rädslan väl försvunnit.