Den hjärtslitande dokumentären om idealisterna som vägrar acceptera brutal delfinslakt har gett eko över hela världen. Eva af Geijerstam ger högsta betyg
Det är inte varje dag man ohjälpligt drivs till tårar av en dokumentärfilm. Louie Psihoyos ”The cove” åstadkommer just det. I en gastkramande film skildras den ännu pågående slakten på delfiner i Taiji, Japan, där blodet från runt 25 000 delfiner och tumlare om året bokstavligen färgar havet i mörkaste rött.
Smaka på siffran: 25 000!
De offras för människans önskan att komma nära dessa havens charmfulla och intelligenta fenomen, för att se dem hoppa och göra konster i all världens delfinarier.
Några få fångas och säljs för runt 1,5 miljoner kronor stycket. Det säger en del om hur lönsam delfincirkusen är. Resten, den stora majoriteten, drivs in i det som kallas The cove, ”Viken”, för att brutalt stickas och hackas till döds, och därpå säljas under den falska beteckningen ”valkött”, som en smygande kvicksilverförgiftad bomb.
Ric O’Barry heter initiativtagaren till den närmast militära operationen (mer spännande än vilken fiktiv thriller som helst) som dokumenterar och avslöjar den oheliga alliansen mellan Taijis polis, japanska myndigheter, fiskarna och de av Japan köpta rösterna i International whaling commission. O’Barry har länge varit en nagel i ögonen på de japanska myndigheter som tiger om slakten, ända sedan han bytte fot från att vara världens mest kända delfintränare till övertygad delfinbefriare.
Han berättar om anledningen: han bevittnade hur en av de delfiner som han tränade för 60-talets älskade tv-serie ”Flipper” gav upp andan i djupaste depression under fångenskapen.
Det som gör ”The cove” så uppfordrande och upprörande är inte bara förmågan att skildra själva brottet och den listiga operationen med till stenar maskerade kameror och nattligt smygande bland klipporna för att fånga grymheterna på bild. Inte heller de infogade informationerna som förklarar och beskriver varför delfinerna hör till våra vackraste, vänligaste och mest fascinerande däggdjur eller den råa arrogansen, girigheten och det biologiska nonsens som styr hanteringen i viken från högsta höns till lägsta bödel.
Det är i stället att ingen av de medverkande heroiseras, utan i stället vittnar om sin ödmjukhet inför vetskapen om att de ingalunda är skapelsens krona.
På vägen citeras kulturantropologen Margaret Meads ord om att det aldrig är de stora internationella sammankomsterna (apropå IWC) som åstadkommer något, utan att bara en eftertänksam grupp ansvarstagande medborgare kan förändra världen.
Det är väl därför man hänger ut fröautomater åt småfåglarna, vägrar äta ål till jul och letar efter ekotorsk i frysdisken. Och efter den hjärtslitande ”The cove” omgående skriver under varenda upprop till förmån för delfinerna. Vad kan man annars göra, utöver att vägra Kolmården. Det är ju i all synnerhet på havens överlevnad och artrikedom vår egen vilar.