"The Dark Knight"

I Gotham City skiner aldrig solen. Till och med den ensamma strålkastaren som spelar över himlen för att kalla Batman till tjänstgöring i "The dark knight" har blivit otydlig, nästan upplöst i ett molntyngt töcken.

När Christopher Nolan blev mannen att överta varumärket och återuppliva denna nattens plågade riddare och ensamma medborgargarde deklarerade han att förnyelse var av nöden.

Efter 11 september hade läget så att säga förändrats. Det blev inte längre möjligt att med bibehållen dystopisk svärta också förnöja publiken med lustiga one-liners och spektakulärt komiska skurkar i sagolik serieförklädnad. Än mindre att spekulera på freudiansk ytnivå, som i "Batman & Robin".

Med "Batman begins" härom­året angav Christopher Nolan genast sin ton: mer mörk realism än gotisk fantasi, mer utblickar i världen utanför Gotham City, (mycket) mer filosofisk/psykologisk garnityr kring de rena actionscenerna.

Han utvecklade miljardären och industrimagnaten Bruce Waynes väg till sin motvilliga hjälteroll: från att ha sett sina föräldrar mördas i tidig ålder, via träningsläger i fjärran länder hos "Mörkrets bröd­raskap", till att bekämpa brott i det korrupta och brottsinfekterade Gotham. Till sist också mot sina läromästare.

Under temat rättvisa eller hämnd kunde man känna mer än ett svagt eko av det somliga menar pågår och kallar "civilisationernas krig".

"The dark knight" är ett slags moraliskt manligt triangeldrama och en vidareutveckling av "Batman begins".

Batman själv, en återigen utmärkt Christian Bale, i vars öron brödraskapets ord fortfarande mal: "Det du fruktar finns inom dig." (Vänta bara, "The dark knight" hamrar fullständigt i onödan in ett stort antal sådana allmänna djupsinnigheter!) Batman framhärdar i trots mot brödraskapets "medkänsla är svaghet".

Stadens nyvalda allmänna åklagare Harvey Dent, allmänhetens hopp om förändring, spelad av en blond Aaron Eckhart i Kennedy-look och bestämt hakparti kommer bokstavligen få ge ambivalensen mellan hämnd och rättvisa ett ansikte.

Och så Jokern, storartat spelad av Heath Ledger i sin sista roll. Hans Joker är en sårad man, oceaner från Jack Nicholsons bisarrerier i Tim Burtons "Batman".

Ledgers Joker med sönderskuret ansikte, lindrigt maskerat av smetigt vitt och blodrött, stripigt hår och fullständigt oberäknelig är en motståndare som tycks motsvara de värsta mardrömmarna. Hans strävan är kaos. Han bryr sig inte om pengar. Han är inte längre en borderlinepersonlighet, han har för länge sen gått över gränsen.Somliga behöver inga motiv, "de vill bara se världen brinna", säger Bruce Waynes trogne betjänt Albert (Michael Caine) torrt och precist om Jokern. I några skräckinjagande magnifika scener förstår vi att han dessutom mer än gärna futtar på stubinen.

Det finns små öar av normalt fungerande människor i detta ­triangeldrama, igångsatt av Gothams organiserade brottslighet: Rachel, som drömmer om ett normalt familjeliv, om inte med Bruce Wayne så med Harvey Dent. Den förträfflige polisen Gordon - Gary Oldman utmärkt igen - som i ett hav av möjligen korrupta kolleger - motvilligt tvingas lita till Batman.

Hur blev det då med förnyelsen i "The dark knight"?

Tja, sisådär: när Jokern hängande över avgrunden triumferande ropar "Du är som jag! " till Batman tycker man sig ha hört alltför många tidigare skurkar utan framgång ha hävdat detsamma. I en utflykt till Hongkong upprepas klättrandet på skyskraporna som också förekommit förr. Lite Bond här. Lite "Mission impossible" där.

Visserligen är det uppenbart att de psykologiska pretentionerna är större med människorna före tekniken. Visserligen är formatet längre - två och en halv timme och därmed många "slut"- och den bildmässiga actionivern intensivare än hos de flesta föregångare.

Men som så ofta är det skurken som står för den verkliga förnyelsen. Utan Heath Ledgers Joker vore "The dark knight" kvickt glömd och lagd åt sidan, efter att ha rekorddansat en sommar.