Filmrecensioner

”The dark knight rises”

En hjälte som tål dagsljus. Med ”The dark knight rises” har Christopher Nolan skapat ett storstadsäventyr som slår alla annan superhjälteaction. Därmed finns en fullbordad trilogi av samma dignitet som ”Sagan om ringen”.
Filmrecension
5

Titel: ”The dark knight rises”

Regi: Christopher Nolan

Medverkande: Christian Bale, Anne Hathaway, Tom Hardy med flera

Längd: 2 tim 44 min, från 15 år

”Jag har inte känt så här mycket pepp sedan jag väntade på ’Jedins återkomst’”, sa en av mina Batmandyrkande kompisar nyligen. ”Och du lär bli lika besviken”, svarade jag. ”Gotham kommer att vara fullt av ewoker.” För en gångs skull hade cynikern i mig fel. Christopher Nolans tredje läderlappsfilm är rysligt bra. Ett bombastiskt epos som knyter ihop trådarna från de tidigare filmerna så snyggt att ”Batman begins”, ”The dark knight” och ”The dark knight rises” inte bara blir världens mäktigaste superhjälteäventyr utan en trilogi av samma dignitet som ”Sagan om ringen”.

”The dark knight rises” utspelar sig åtta år efter förra filmen. Batman har varit försvunnen sedan han tog på sig ansvaret för åklagaren Harvey Dents död. Miljardären Bruce Wayne, fladdermusens civila alias, sörjer ungdomskärleken Ra-chel. Skäggig och bedrövad linkar han omkring med käpp i sitt palats – isolerad från omvärlden, på väg att ruttna bort likt Howard Hughes. ”Alla vet att han häckar därinne”, viskar folk. ”Han har långa naglar. Han kissar i burkar på golvet.”

När terroristen Bane hotar staden avbryter Batman sin pension. Men åren som enstöring har försvagat honom. Och folket i Gotham har tröttnat på etablissemangets lögner och privilegier. ”En storm är på väg, Mr Wayne”, säger mästertjuven Selina Kyle. ”Du och dina vänner kommer att undra hur ni kunde leva så gott och lämna kvar så lite till oss andra.”

”The dark knight” lånade sin stålgrått urbana estetik från Michael Manns rånardrama ”Heat”. Uppföljaren är mer kaotisk. Den manipulative Bane utnyttjar folkets ilska till att upprätta ett pöbelns skräckvälde. Nolan har inspirerats av Fritz Langs futuristiska upprorsskildring ”Metropolis” och ”Två städer”, Charles Dickens roman om franska revolutionen (som citeras i slutet). Det senaste årets kapitalistbacklash verkar också ha färgat historien. Nolan tar dock inte ställning utan använder bara ”occupy Wall Street”-retoriken för ökad autenticitet. Bane påminner om en anabolapumpad Robespierre när han säger att de rika ska ”släpas ut ur sina dekadenta bon”.

Som antagonist är Bane inte lika karismatisk som Jokern. Men efter Heath Ledgers tour-de-force i förra filmen känns en fåordig och fokuserad skurk mer intressant än en pladdrig och psykotisk. Metallmasken ger Bane en torr och mekanisk röst. Han spelas med ett hotfullt lugn av Tom Hardy. Även Anne Hathaways porträtt av Selina Kyle övertygar. Hon är ingen jamande sexbomb som Michelle Pfeiffer utan en fifflare som drivs av desperation. Att hon aldrig kallas Catwoman förstärker realismen.

Bruce Waynes öde är så engagerande att det inte spelar någon roll att han drar på sig dräkten först efter tre kvart. Spänningen skruvas sakta upp till paniknivå. När rökpelare à la 11 september stiger över Gotham slår mitt hjärta i takt med Hans Zimmers hetsiga stråkar och wagnerianska pukor. Adjektivet ”episk” må vara överanvänt i tiotalets popkulturella journalistik men det har aldrig passat bättre än här. Trots de stora gesterna och den dystra atmosfären blir det aldrig långrandigt. 164 minuter blåser förbi snabbare än Batmobilen.

Som för att visa sig på styva linan tar Nolan risken att visa mörkrets riddare i dagsljus – något vi inte sett i en Batmanfilm sedan 1966. Det borde se löjligt ut när en man utklädd till fladdermus pucklar på en bodybuildare som limmat fast en brödrost i ansiktet. Här är det bara monumentalt.

Christopher Nolan har skapat ett svindlande storstadsäventyr som slår all annan superhjälteaction. Okej, kanske inte ”The dark knight”. Men det är en jämn match.

Välkommen att följa DN.se även på Twitter