I Boston välver två för varandra okända nyutexaminerade poliselever hemliga planer. Den ene (Matt Damon) har gått utbildningen på order av stadens gangsterkung (Jack Nicholson), som vill ha en spion så högt upp i polisledningen som möjligt. Den andre eleven (Leonardo DiCaprio) får tvärtom en polischefs order att straffa ut sig ur poliskåren och nästla sig in hos gangsterkungen som spion för polisen.
Vad gör Martin Scorsese av detta?
Möjligen hans mest spännande film hittills.
Scorsese gör egentligen inte spännande filmer. Då han gör film om gangstrar eller boxare handlar det inte om hur det ska gå. Som en som tidigt förlorade tron på hjältar förmår Martin Scorsese knappast uppbåda entusiasm för storslagna segrar och beundransvärda bedrifter. Scorseses "Tjuren från Bronx" (1980) är inte "Rocky" (1976); hans "Maffiabröder" (1990) erbjuder ingen förlösande scen som den där Michael Corleone gör slut på en korrupt polischef och en hjärtlös maffiaboss i "Gudfadern" (1972).
I "The departed" anar man Scorseses röst i Nicholsons inledande föreläsning: "När jag var ung sa de att man kan bli polis eller tjuv. I dag formulerar jag det så här: När du har en laddad pistol riktad mot dig, vad är det för skillnad?"
Så det är lite överraskande att se Scorsese göra DiCaprio till något som ändå kommer rätt nära en traditionell hjälte. Han är självuppoffrande, han är idealistisk, han har fått en kvinna (Vera Farmiga, madonnalik men ändå levande) som begråter honom. Scorsese mjölkar spänningsmomenten, som när DiCaprio är på vippen att se ansiktet på Damon, förrädaren, eller när DiCaprio själv bara är sekunder från att bli avslöjad av Nicholsons blodtörstiga gangsterboss.
"The departed" är steg som närmar sig någon som gömd väntar med bultande hjärta; det är sistasekundenflykter nedför brandstegar till ackompanjemang av dramatisk musik. "The departed" är Scorsese på låt gå-humör. Han blundar och kastar sig ut i en tjuv och polis-historia. Han har ett bra grepp om denna något krångliga men handfasta intrig, en kontinuerlig katt och råtta-lek där frågan är vem som ska bli demaskerad först, polisagenten eller Nicholsons mullvad.
Men man blir besviken om man väntar på att filmen själv ska slita av sig masken, och visa mer släktskap med Scorsesefilmer än med, säg, en slipad amerikansk thriller som "I skottlinjen" (1993).
Precis som "Cape fear" (1991) är detta en nyinspelning. "The departed" beskrivs som "inspirerad" av Hongkongfilmen "Infernal affairs" (2002 - finns på dvd, se gärna den först). Trots ordvalet ligger "The departed" nära originalet. Inte bara till handlingen utan även bildmässigt påminner den om förlagan. Även här kontrasteras till exempel högt belägna, inglasade, moderna kontor och lägenheter med stökiga gatumiljöer.
"Cape fear" var en av de filmer regissörer som Scorsese då och då gör för att gå bolagen till mötes, och nästa gång, kanske, få göra något mer personligt och kommersiellt riskabelt. Denna nyinspelning är samma sorts uppdragsfilm.
Scorsese har sagt att han lockades av flytten till Boston och en gangsterkultur med irländska rötter. Kanske kände han på bortaplan något mindre personligt ansvar för allting. Det var förstås också en chans att få använda skådespelare som inte passar i Little Italy. Nicholson är bra som råskinnet Frank, som kommer till en nervdallrande försäljning av ett parti microprocessorer med blå Beppehatt neddragen över solglasögonen. Den amerikanska filmen är dock full av bra gangstrar, något man inte glömmer hur än Nicholson sliter. Damons och DiCaprios kraftfulla utspel är mer oväntat.
På det hela taget syns Scorseses signatur mest på ytan. Bilderna bjuder ofta på någon extra finess. Soundtracket är ett eget litet konstverk - irländska gangstrar är tydligen svaga för Patsy Cline-hitten "Sweet dreams".
Det känns också typiskt för Scorsese att göra en riktig roll av Damonkaraktärens flickvän. I originalet har hon inte mycket att göra - här hamnar hon ovetande mitt emellan de två motståndarna, och fungerar som påminnelse om en värld utanför männens. Hon har föregångare i tidiga filmer som "Mean streets" (1973).
Fast största skillnaden mellan förlagan och nyinspelningen är ändå att slutet här bockats till och gjorts något mer publiktillvänt. Redan efter trettio minuter av "The departed" förväntar man en sådan justering. Det är den sortens film.
Scorsese har Oscarsnominerats otaliga gånger. Han förväntas hamna på listan igen. Det vore ironiskt om han till sist belönades för "The departed". Den är bra, men till skillnad från en "Tjuren från Bronx" eller en "Casino" (1995) hade någon annan kunnat göra den.