Hawaii. Aloha! En evigt gassande sol, färgglada paraplydrinkar, blomstergirlanger, bastkjolar, Elvis Presley, ett ändlöst beachliv...En bild av paradiset. Eller? För George Clooneys krisande, medel-ålders affärsman Matt King från Honolulu kunde Hawaii lika gärna vara synonymt med helvetet. Det är visserligen verkligen hans land, släkten har ovanligt djupa rötter på den amerikanskägda ögruppen i Stilla havet. Han och hans kusiner äger till och med ett oskiftat dödsbo i form av en imponerande, oexploaterad markegendom.

Men likafullt är det helvetet – på ett privat plan. Hustrun Elizabeth ligger i koma efter en båtolycka. Minnen av en dålig relation – och nyheten om att hustrun inte precis varit den trogna typen – ställer sig i vägen för sorgen. Matt har dessutom ingen vidare relation med döttrarna, 10 och 17 år gamla, eftersom han mest varit på jobbet (han kallar sig själv ironiskt för ”föräldravikarie”).

Alexander Payne visar ännu en gång att han har ett ovanligt fint gehör för krisande vuxna som befinner sig i någon form av livsavgörande situation. I ”About Schmidt” var det Jack Nicholson som motvilligt skulle pensioneras. I ”Sideways” är det två män vars vänskap ställs på extremt hårda prov under en vinprovarresa i Napa Valley. Payne älskar figurer som får lära sig saker om sig själva – inte sällan ganska otrevliga upptäckter – under hårda påfrestningar. Han älskar också att använda resor som metafor för personlig utveckling. För att inte tala om exotiska miljöer.

Allt detta finns i ”The descendants” som bygger på en roman av Kaui Hart Hemmings. Även om den inte riktigt når upp till ”Sideways” tragikomiska höjder, drabbas man till slut av Paynes närmast gnetiga rotande i sina rollfigurers psyken. Liksom man rörs av hans ömsinta blick på de ofta ganska ömkliga personerna.

Det subtropiska Hawaii med sin frodigt exotiska kultur och närmast tvångsmässigt avslappnade livstil bildar en fond som går stick i stäv med Matt Kings tämligen oglamorösa försök att förstå vem han egentligen är.

Det är ungefär som i ”Sideways” där de exklusiva vingårdarna med sina löften om en avspänd livsstil stod i bjärt kontrast till Paul Giamattis och Thomas Haden Churchs alltmer solkiga existenser.

I Paynes storhet som regissör finns ett osvikligt öga för berättande detaljer. Clooneys billiga, kolorerade skjortor, fula chinos och sandaler understryker på ett osedvanligt smart sätt hans hjälplöshet. Det finns en scen där Matt plötsligt inser att hans närmaste vänner sitter inne med mörka hemligheter. Han ger sig i väg i en klumpig flipflop-galopp på de tysta förortsgatorna, en språngmarsch som bara utstrålar hopplöshet och självförakt tack vare de olämpliga skodonen.

Den lättsamme charmören och silverräven Clooney, typecastad några gånger för mycket, visar upp en helt oväntad och mycket ömtålig sida i ”The descendants”. En sida som visar att han är en betydligt bättre och mer mångsidig aktör än ryktet säger.

Payne har också haft den goda smaken att rollbesätta resten med mer talang än kändisskap, som till exempel Nick Krause som spelar äldsta dottern Alexandras påtände pojkvän. ”The descendants” är den mest lättsamma av regissörens filmer hittills. Omtänksam och ekologiskt hållbar feel good som kanske inte bjuder på stora överraskningar men inte heller slipar bort de skarpa kanterna i den inneboende tragedin.