Vad återstår att säga om en film som så uttömmande recenserar sig själv med sin titel? Jag kan bara instämma: allt här kan undvaras.
Sylvester Stallone har fått idén att fösa ihop några av 80-talets biffigaste actionstjärnor, hjältar från dvd-ställen på tusen mackar, för att hjälpa honom med att i princip rikta en brandslang laddad med kulor, knivar och explosioner mot publiken. Arnold, Bruce, Jet Li, Dolph, Mickey Rourke och nykomlingen Jason Statham spelar män så hårda att förmodligen till och med deras ammunition har skäggstubb.
Stallone leder ett litet team med psykopater med och utan diagnos, specialister på att hantera situationer som kräver hårda tag. När deras väg korsar Eric Roberts, där han struttar omkring och topprider en liten latinamerikansk militärdiktatur, blir Stallone personligt engagerad. Vilket är värst för Roberts. Och Roberts helikopter. Och generalens palats. Och en hamn. Och lemmar, huvuden, händer och inälvor tillhöriga soldaterna under Roberts kommando.
Dialog, spel, intrig är närmast aggressivt uselt. Nivån är avsiktligt låg: det ska kännas som en grabbvideokväll på 1980-talet.
”Rocky” (1976) var ändå god underhållning med lite hjärta. Nu har Stallone blivit en 64-åring som tar tillväxthormon för att kunna bröla sig genom mänskliga monstertruck-shower. Det är som om han talade om sin egen framtid i scenen där Rocky och hans gamla tränare grälar om Rockys beslut att börja jobba åt en lånehaj:
– Det är ett levebröd.
– Det är slöseri med liv!